Göteborgsposten – 29 oktober 1867, sida 1

— Jag, som är denna unga flickas far. Det var Asperginos personligen, men icke i sina konstmakarepaltor. Han hade helt och hållet omskapat och förvaudlat sig. Han var rakad med omsorg, bar en peruk med osynliga fjedrar, hade nya skodon på fötterna, hade köpt en af dessa hattar för fyra francs hvarom affischerna betäcka viggarne, och hvilkas glans bedraga ögat under en dag; han hade slutligen pådragit den svarta fracken, som undergått en behörig pressning af Ilephantine, och byxorna, som han besparade för högtidliga tillfällen. Afläggande på samma gång sitt eviga grinande småleende, hade han kallat till sin hjelp sina hågkomster af hållning och savoir vivre. Saint-Valiez, utan att förstå hvilken komedi som spelades der, mottog oförbehållsamt den rol som man erbjöd honom i förhoppning att från det ögonblick det handlade om Annette slutligen finna sin uträkning dervid. — Jag bedyrar er, mina herrar, sade han, att jag icke bagriper det ringaste ord af allt detta. — Jag ber er derom, herr baron, återtog Asperginos, förklara er utan omsvep. — Jäg begär ingenting bättre. — Jag skulle hafva kommit och sökt er ensam, beväpnad endast med min smärta och mina rättigheter som olycklig far, utan att anlita en embetsmans biträde, om detta hade synts mig tillräckligt. Men jag smickrar mig icke med någon fåfäng egenkärlek, och jag har derföre förklarat mig för hr kommissarien; jag är fattig, jag utöfvar ett svårt yrke, mot hvilket det existerar oöfvervinne