Göteborgsposten – 28 oktober 1867, sida 2

att utan motstånd och utan knot emottaga slaget, saktade sig hans uppbrusning; med samma hastighet öfvergick han till den motsatta ytterligheten; han fattade vördnadsfullt hennes hand, förde den till sina läppar och sade: — Förlåt mig. Jag har utbrott af sinnesrubbning, då jag icke är herre öfver mig sjelf ... Hvad jag har sett, ... hvad ni nyss sade mig ... Denne man er far? 0, jag har feber, yrsel! ... Om det vore möjligt! Jag måste nödvändigt återfinna honom! ... Ah, hans brott iäro måhända större än jag trodde! ... Jag skall hafva förklaring deröfver och min hämnd skall vara jemngod med hans nedrighet! Inom loppet af ett ögonblick återtog han: — Emellertid bör ni icke längre bo här. Huru tänker ni göra? Afslår ni fortfarande min hjelp? — Jag afslår den icke, min herre, jag tvertom anropar den, för att föra mig nu genast till en beskyddarinna, som jag icke skulle uppsöka förr än i morgon, fru de Saint-Valiez. — I sådant fall skall jag föra er till henne. Kom! Annette tog sin blygsamma packning och i synnerhet Simon Tournaires anförtrodda egendom, som blifvit så energiskt undanryckt hennes fars lystnad. Mazikoff godtgjorde portvakterskan för den skada, som blifvit förorsakad hennes hus; han tog det första åkdon som körde förbi och gaf kusken adressen till Saint-Valiez hotell. Vid första tvärgatan svingade sig en man, som stått dold bakom hörnet och skyddades af det inbrytande mörk