Göteborgsposten – 28 oktober 1867, sida 1

de susningar, som åtfölja dylika anfall, igenkände hon bojaren. — Ni, sade hon, åter ni, min herre? — Ja, jag! jag är alltid beredd, att beskydda er, att förs vara er! — 0 tack! — Har ni icke tillåtit mig det? — Ni är ädelmodig och god. — Ädelmodig! god! ... upprepade han med ett sällsamt småleende och skakande på hufvudet, jag tror det icke; men tro det ni, det skall göra mig ett nöje. O! upprepade han med en sinnesrörelse, som återförde blodet till hans ansigte, ädelmodig! ... god! ... nej, nej! Och plötsligt erinrande sig den nedrige bofven, vände han sig åt den motsatta delen af rummet med läpparne sammandragna af en hatfull och vild känsla. Jag måste nu uppgöra min affär med er, yttrade han feberaktigt. Men han sökte förgäfves. Konstmakaren, vig och smidig, var kuappt befriad från sin börda, förr än han drog sig tillbaka krypande ända till den inslagna dörren, smög sig igenom öppningen och der, innan han helt och hållet försvann, skickade han Ryssen, som då stod lutad öfver hans offer, en blick uppfylld af hat och raseri. Derefter försvann han, nedstigande utför trappan fortare än Mazikoff gått uppför den, men efter all sannolikhet icke för att aflägsna sig långt. — Pördömdt! fördömdt! skrek ryssen. Han undkommer mig! han undkommer mig! ... sade han slående sig för pannan. O den bofven! ... Det var han! Han kände