Göteborgsposten – 28 oktober 1867, sida 1

Men denne vände bort sitt ansigte för att hindra honom deruti. Han släppte Annette, som han höll vid axlarne, och som dervid utan medvetande föll och slog hufvundet i stengolfvet upphäfvande en djup, smärtsam suck. — Ve öfver dig, bödel! utropade den upprörde Ryssen, lemnande konstmakaren för att skynda till den olyckligas hjelp. Ah! vi hafva förfärliga räkningar att uppgöra! ... Ah! det är du! ... det är du! ... Vänta ... Vänta! Uttalande dessa afbrutna hotelser, upplyfte han Annette, stödde honnes hufvud mot sitt bröst, strök tillbaka hennes hår, aftorkade med en mors omsorg de blodblandadefssvettdropparne från hennes panna. Seende slutligen att hans omsorger icke voro tillräckliga för att återkalla henne till medvetande lyfte han henne som ett vassrör i sina kraftiga armar och nedlade henne sakta på hennes bädd. Då han utförde detta värt, hade hans drag ett uttryck af smärta, af medlidande af obeskrifiig omsorg, huru mycket det än kontrasterade med hans på en gång sträfva och förslagna natur och det grönaktiga återkenet från hans ögon. Han upphörde icke att uttala enstaka ord hälften på sitt eget språk, och hälften på franska, ömsom ömma och smekande då de gällde den sårade, hårda och hotande, då de angingo Asperginos. Lyckligtvis var Annettes vanmakt icke långvarig. Några vattendroppar stänkta på henne voro tillräckliga att väcka henne derur. ter öppnande ögonen, med hjernan ännu uppfylld af