Göteborgsposten – 28 oktober 1867, sida 1

—— — — — — — — —— ——— — också igen mig! Att hafva sökt honom så länge, att hålla honom der under min hämnande arm, att blott behöfva lyfta min hand för att straffa honom ... och ändå förlora honom ! — För Guds skull, min herre, sade Annette förskräckt öfver häftigheten i hans rörelser och hans oroliga gång fram och åter i den lilla kammaren, hvad fattas er? Denna röst utöfvade på honom sin oemotståndliga kraft; han lugnade sig och nalkades den unga flickan. — Mitt barn, sade han, hvad som fattas mig, hvad jag lider, kan jag icke uttrycka, ni skulle icke förstå mig. Men det beror af er att göra mig en omätlig tjenost. — Tala, min herre, är jag icke skyldig er mera än jag någonsin kan återgälda? — Nej, ni bedrager cr, ni är mig ingenting skyldig; ingenting, tillade han. Hvad jag gör för er det är för mig jag gör det ... fråga mig icke. Svara endast på min fråga. Hvem är den mannen, som var der, mot hvilken ni försvarade er? Huru känner ni honom? — Ack, min herre, svarade den unga arbeterskan fällande sina vackra ögon, som fuktades af tårar, det är just detta som jag skulle vilja förtiga och dölja för er ... — Af nåd, svara mig; om ni visste hvilket ofantligt intresse, jag fäster dervid. — Nå väl, min herre, denne man ... är min far. — Er far! ... utropade Ryssen med en darrning af fasa och upplyftande konvulsiviskt sina båda armar för att krossa henne. Men plötsligt, seende henne blek och undergifven för