rorets karna, så att det är möjligt, att garlbaldisterna genom detta nederlag blifvit alldeles modlösa och derför utrymt Kyrkostaten. Åtminstone berättar en depesch, att Lerracina i söder, Orte i norr och Nerola i öster samtidigt utrymts liksom på kommando. Det är dock klart, att, sedan man nu kommit underfund med att den italienska regeringen gått in på ett nytt uppskof med afgörandet, friskarorna återigen kunna dyka upp och att nyare underrättelser från Italien skola komma att förtälja om nya resningar och blodiga strider. Man öfverensstämmer deri, att det är antibeslegionen, bildad af franska soldater och officerare, som mest bidragit till garibaldisternas nederlag. Detta är ett faktum, som ingalunda kommer att mildra italienarnes förbittrade stämning mot Frankrike. Man tyckes för öfrigt i såväl den italienska som den franska hufvudstaden afvakta, hvad svar påfven skall afgifva på den at 12,000 — somliga säga 18,000 — romerska borgare undertecknade adress, som blifvit till honom afgifven med begäran, att de italienska trupperna skulle tillåtas besätta Rom. Den utsigten är under alla omständigheter hädanefter beröfvad franska regeringen, att kunna förklara, det romarena sjelfva äro påfven tillgifna och hans regime trogna. De begära nu, såsom hela det öfriga Italien, att bli befriade från en faderlig regering, som är dem ett gissel. Hvad som emellertid nu kan sägas, är, att Italien låtit ett gynnsamt tillfälle till Roms erhållande gå sig ur händerna och att Napoleon återigen haft tur, då han tillsvidare befriats från uisigten till ett krig med Italien, hvilket kunde blifvit af den största fara för den napoleonska dynastien. Det blir derför Napoleons bästa parti att för framtiden alvärja inträflandet af en dylik hotande oventualitet. Det enda, men också oselbara medlet härtill skall vara det, att den romerska frågan desinitivt löses på ett sätt, som på samma gång tillsredsställer italienarnes nationala anspråk och ger den katolska kyrkans öfverhufvud en betryggad ställning, fri från denna verldens trätor och sorger. Några vilja ock antaga — och väl vore, om det så förhölle sig — att Frankrikes tålamod är uttömdt och att det vill ha tvisten med påfven afgjord. Erkebiskopen af Paris, monsignor Darboy, som offentligt bekänt sig till den åsigten, att påfvemakten snarast skall vinna i styrka och anseende genom att bli det verldsliga herraväldet qvitt, deltog på kejsarens uppmaning uti de sista ministerråden i S:t Cloud, och tanken på en oberoende galliansk kyrka är ingalunda främmande för det franska presterskapet, sastän den motarbetas af kejsarens hela ultramontana anhang. Pius IX, som så starkt missbrukat den fördelen, att han ej gerna kan rubbas genom fysisk makt, skall neppeligen undgå att se sig hotad at vapen, för hvilken han har all anledning att vika tillbaka, isynnerhet som Österrike antagligen skall nu stå på Frankrikes och Italiens sida i Rom. Om Frankrike, Österrike och Italien enas i denna angelägenhet, såsom de vigtigaste katolska makterna, skall påvens verldsliga välde äfven vara slut. Om, säger ock Morning Post i London, om påfven vill erkänna de bestående förhållandena samt mottaga sin berättigade och stora ställning i den italienska staten, då skall den verldsliga makten genast öfvergå till en andlig makt, som garanteras af alla och kan, utan att oroas, utöfvas från S:t Peters tron. Pålven borde sjelf längta efter att komma till ro. Krisen är af den största vigt, och allt beror af de beslut, som man nu skall fatta. Österrike söker ju redan frigöra sig från sitt beroende af påfven i verldsliga ting. Om Frankrike här vill verka uppriktigt med kraft, skall snart enhet Vara åvägabragdt mellan nämnde trenne makter. England har redan någon tid räckt ut handen till ett sådant asgörande. England innesluter många katuliker och bör derför icke lemnas ur räkningen. Vi hoppas, ty vi önska att så må ske, att vi snart skola tå höra någonting om ett dylikt närmande. Och vi anse den österrikiske kejsarens närvaro i Paris derför vara dubbelt betydelsefull, ty på denna öfverenskommelse mellan Frankrike, Italien och Österrike skulle snart äfven en politisk öfverensstämmelse följa. Under kejsarens af Österrike resa till Paris har han sammanträffat med konungen af Preussen i Oas. Deras möte varade i tio minuter och var — mycket hjertligt. Den korta tiden förbjöd dem naturligtvis att sig emellan afgöra Europas öden. Konung Wilhelm begaf sig expres till Oas för att möta kejsaren. Den nordtyska riksdagen har förkastat slesvigaren Krygers förslag om, att de nordslesvigska distrikter, som äro bestämda att afträBjmi FF 242