Göteborgsposten – 25 oktober 1867, sida 2

på jerntrådar med girlander, alltsammans behagligt upplyst af en bengalisk eld. Det kommer att göra rär lycka. Alltså för jag dig med mig. — Ni för mig med er? ... Och ert ord när jag friköpte mig från er? ... — Mitt ord? ... En klok karl bör aldrig binda sig, jag tager det tillbaka. Så framt, tillade han, gissande vigten af det i byrån inneslutna föremålet, af det motstånd hon visade för att bevara det, så framt du icke ger mig det, som jag har sett dig lägga der. — Ni har sett mig? — Åh, helt enkelt genom nyckelhålet. Som konstmakare van att visa ormar, har jag fått deras klokhet. Nå väl! det är afgjordt. Leksaken åt mig, friheten åt dig! Han förnyade sin rörelse för att öppna lådan; hon stötte honom ännu kraftigare tillbaka. — För djefvulen ... det är för starkt! utropade han. Jag vill ha det, som är der och jag skall ha det. — Aldrig! — Han steg upp, stötte sin dotter tillbaka till andra ändan af rummet och ställde sig framför henne i en hotande stillning, som icke ens det på hans läppar vanligtvis varande sarkastiska leende sökte dölja. — Det är det vi skola se! sade han. Jag skall hafva saken och emedan det är på det sättet skall du följa mig genast! — Ni skall förr få döda mig än erhålla något af detta. — Det är då våld, som fordras! ...