Göteborgsposten – 25 oktober 1867, sida 1

Han sträckte ut armen mot ett af kopparbeslagen, som tjenade till handtag för att öppna lådorna. Annette tänkte på Tournaires förtroende och kastade sig emellan honom och möbeln. — Just det, tänkte han, jag såg väl, jag. — Det finns ingenting der, utropade hon. — Bah, hvem vet? ... Slumpen är så stor, låt mig bara se efter. — Jag upprepar för er, att der är ingenting. — Kan du svära derpå? — Ingenting, jag svär det, som tillhör mig. — Ah, mycket bra, det vill säga att der är någoni alla fall. Nå väl! Jag måste ha det. — Ni skall icke få det. — Aha! vi göra uppror; jag väntade mig det! ... O! heliga vördnad för föräldrarna, hvar är du? ... O århundrado af sedeförderf och egoism! ... Se så, min vän, ingen tillgjordhet. Allt hvad som ir dotterns, är också fadrens, så, lyder lagen; låt oss se på hvad det är. — oet är således en stöld, som ni råder mig till? — Ta ta ta ... För öfrigt, se här mitt ultimatum: Jag är besluten att göra mina rättigheter gällande; din talang och ditt utseende äro oundgängliga för mig för att åter göra mina affärer blomstrande. Din sköna mor, den vackra Elophantine, kan icke ensam uppbära besväret med familjen. Jag har funderat ut nya affärer, tableaux vivantser, der jag behöfver dig för en präktig rol. Du skall föreställa Venus, som kommer ur vågorna och pojzbytingarne skola blifva kärleksgudar, som sväfva omkring dig