Göteborgsposten – 25 oktober 1867, sida 1

Hans drag förvandlade sig i ett uttryck af rå och svart elakhet. — 0! barnsliga kärlek! deklamerade han, du är då icke ett tomt ord! Om du skulle försvinna ifrån jorden, skall man återfinna dig i Paris, gatan Rocher. Efter att hafva vägt börsen i handen, stoppade han den betänksamt i fickan och återtog: — Jag är i en sådan knipa, det der blir icke nog för mig. Myndigheterna, som äro omättliga, hafva nyligen höjt priset på platserna för barackerna. Man blodsuger det stackars folket ... Det finns icko mera något beskydd för konsterna. Regeringen, fiende till folkets moraliska nöjen, ger anslag åt Operan och nekar understöd åt akrobaterna. — Jag eger icke cn sou mera, sade Annatte. — Anamma och regera ... mumlado han blickande rundt omkring sig. — Det som är här tillhör icke mig. Ni vet väl, att jag sålde allt och gaf er priset derför förra gången, som ni var här. — Huru, ingenting alls? ... Men hvart skall jag taga fvägen mad din vackra mamma och dina bröder och systrar? ... Jag är uteslutande beroende af den som lemnar ut platserna, han skall låta gripa mig. — Jag har ingenting mera, säger jag er. — Huru, icke det minsta föremål, som man kan sätta på förslag? Jag vet ingenting, jag; låt se, sök väl, en juvel? ... spetsar? ... ett skrin? ... Jag är säker om, att om vi letade riktigt ... der i byrån till exempel? glädje