Göteborgsposten – 24 oktober 1867, sida 1

Han stannade, blickade ånyo omkring sig, utstötte en suck, öppnade läpparne, men afhöll sig från att fortsätta. Ännette gissade, att han icke vågade beröra vissa detaljer, som sysselsatte honom och fororsakade honom denna oro, som helt och hållet upptog honom och egde inflytande på hans sömn. Hvad hon kunde göra för att komma honom till hjelp, var att emottaga det förtroende, som han vägrade meddela sin hustru och i fall af behof erbjuda honom sina råd eller sin tröst. Hon hade sjelf erfarit, huru svårt det är att bära en hemlighet, hvilken man fruktar att anförtro någon. Ofta genom att meddela sina sorger, minskar man dem till hälften; ofta upptäcker också vänskapen ljusstrålar, som undgå vår själ, helt och hållet upptagen af sin plåga. — Ni har ett bekymmer eller en fruktan, hr Tournaire? sade hon. Om det är en hemlighet, som jag icke bör känna, så behåll den, men om jag kan vara er till tjenst så tala. Vi känna hvarandra sedan tillräckligt lång tid, så att ni icke behöfver tvifla på min goda vilja. — Nå väl, ja, sade han med beslutsamhet, jag vill tala öppet med er! Vet då, att sedan åtta dagar lefver jag i en dödlig ångest ... Det är icke en bank, det är en röfvarkula, det hus der man anställt mig. Det föregår der mörka och falska operationer. Till min olycka känner jag icke till bofstrecken, och jag vet icke hvarföre, men jag fruktar att finna mig komprometterad i de affärer, som uppgöras omkring mig. — Men huru kan detta gå till? Ni är ju endast bokhållare.