Göteborgsposten – 24 oktober 1867, sida 1

sedan emottagit, som jag samvetsgrannt bevarat och hvars hemlighet jag bekänner att jag icke vet. — IIvad kan det vara? frågade den unga flickan något förskräckt. — En bok. — En svartkonstbok? — Nej, jag tror det åtminstone icke. En liten vo lym, skrifven på latin, ech som handlar om dyrbara stenar Den har blifvit mig anförtrodd af en person, som hade gjort mig en tjenst vid ett svårt tillfälle, och jag har förbundit mig att icke skilja mig från densamma annat än för att återställa den till denno persons son, om jag någonsin lyckas att upptäcka honom. — Alltså är det denna bok? ... — Man kan ej taga mig ur den öfvertygelsen, jag upprepar det, att det är innehafvandet af denna bok, som medför mina olyckor. De bemödanden man gjort för att köpa den af mig till guldpris och att stjäla den af mig, då jag icke ville sälja den, äro bevis derpå. — Hvilka äro då edra afsigter? frågade Annette, hvars lätta inbillning var tillräckligt uppjagad af denna sällsamma berättelse och af den synbara förskräckelse, hvartill hon var vittne. — Jag har sagt er det, det är något olycksfullt, som sväfvar öfver mig, och som denna bok är orsaken dertill och jag emellertid vill ända till min död uppfylla den ed, jag svurit en rättskaffens man, som likalades var olycklig, tänker jag göra den oåtkomlig för dessa menniskor, som vilja beröfva mig den. Jag kommer att lemna den ifrån