Göteborgsposten – 24 oktober 1867, sida 1

— Fråga mig icke, jag förstår det icke sjelf; men underskrifter som jag har haft den oförsigtigheten att göra, hemliga tecken som jag öfverraskat mellan hr Cambrai och de menniskor med hvilka han har transaktioner, oroa mig i högsta grad. Flere gånger till och med hår han anbefallt mig tystnad öfver hans affärer i uttryck blandade med obestämda hotelser, som om jag vore i hans våld. Om Tournaire var ganska okunnig i dessa frågor var Annette det ännu mera, Hennes grannes fruktan grep henne lätt, men utan att hon egde någon utväg att befria honom ur sin förlägenhet eller upplysa honom. Det visade sig tydligt, att hon icke mera än han förstod den machiavellistiska plan, som Cambrai uppgjort i förening med Saint-Valiez. Den olyckliga bokhållaren hade blifvit insnärjd i en af dessa komplotter, som man har kallat straflösa brott, emedan deras verkliga upphofsmän förstå att hålla sig inom lagliga gränser och det är hederliga menniskor, som lättroget låtit fånga sig i deras nät, som i lagens ögon blifva de brottslige. — Hör på, återtog Tournaire, jag börjar tro på ett oundvikligt öde. — Herr Tournaire ... och den gode Guden, då ... — 0, sade han sorgset, den gode Guden kommer visserligen i sinom tid ... men det är understundom så sent! Med ett ord, min kära granne, det ges idåer, hvaröfver man icke är herre, och jag förföljes af en dylik ide. Ingenting kan taga mig ur min öfvertygelse, att alla mina olyckor komma af en anförtrodd sak, som jag för lång tid