Göteborgsposten – 23 oktober 1867, sida 2

— Nej, må det icke mera vara fråga om några tacksägelser oss emellan, det är en af punkterna i vårt fördrag, men endast ömsesidigt förtroende. Ack! sade hon, då hon var i begrepp att lemna heune, hvad jag är tanklös ! Fru de Taverly skall gifva dig lön som hennes sällskapsdam och lektris. Du behöfver göra uppköp, bereda dig på tjogtals små utgifter. Se här, första qvartalet af din lön. — Men ... det är att... sade Annette tvekande. — Nå väl! och vår öfverenskommelse? och det ömsesidiga förtroendet? Det är icke någon present för öfrigt, det är ett förskott. : — Ni har rätt, jag är högmodig. Ni är min försyn; jag tager emot. Fru de Saint-Valicz omfamnade henne för sista gången och med rörelse seende henne aflägsna sig, sade hon helt sakta; — 0 min käre Jean, hvilken skatt jag bevarar åt dig. Annette tänkte icke på att taga ett åkdon, ehuru hon hade temligen långt från Paubourg Saint-Honore till de sista husen på gatan Rocher, vid Batignolles-Monceaux. Hon tillryggalade afståndet med lätta steg tänkande i synnerhet med tillfredsställelse på, att hon skulle lemna detta hus, dit endast nödvändigheten förmått henne att återvända. . Det var icke derföre att hon föraktade dess ringhet, nej, hon var fästad dervid genom de anspråkslösa välgerningar, som hon der hade utöfvat äfvensom genom de både ljufvaste och smärtsammaste minnen; men detta hus var