Göteborgsposten – 23 oktober 1867, sida 2

En paus har inträdt, en paus af den djupaste betydelse för hela Europa. Under den skall nemligen definitivt afgöras, om Frankrike skall kasta sig i det hulvudlösa företaget af en ny expedition till Rom. Pausen itylles af de mellan Florens och Paris pågående sista underhandlingarne. För att ådagalägga sin goda vilja, går italienska regeringen till väga med den yttersta stränghet mot de unga, som vilja stöta till friskarorna i påfvestaten. Gränsen bevakas omsorgsfullare än någonsin, hvarför ock endast högst sparsamma, eller rättare sagdt så godt som inga underrättelser ingå från det romerska området. Den italienska regeringen har tillochmed låtit afbryta Jernvägsförbindelsen mellan Florens och kyrkostaten, hvarigenom friskarornas försök att komma öfver gränsen betydligt försvåras. Nya och talrika arresteringar ega återigen rum. Denna af italienska regeringen visade skärpa afser naturligen att gifva ytterligare eftertryck åt hennes motstånd mot en fransk expeditions afsändande och skall ådagalägga, att hon gör allt, hvad i hennes makt står, för att hålla konventionen. Om det oaktadt upproret utbreder sig i påfvestaten, så är det dennas egna innevånare som nära lågan, hvilken slutligen skall insvepa sjelfva den eviga staden och hota påfvens säkerhet. Italien söker att med hänvisande till denna eventualitet ådagalägga, huru konventionen just förhindrar regeringen från att skydda påfven och sålunda strider emot sitt eget fortsatta ändamål. På Frankrikes förklaring, att om italienska regeringen icke kan ensam enligt konventionen skydda påfven, skall det sända nya besättningstrupper till den eviga staden, kam italienska regeringen nu med fog svara, att hon gör derför så mycket hon kan och att, om pålvens säkerhet det oaktadt skulle svätva i fara, det är Frankrike sjelft, som ansvaret drabbar derför, då det förhindrar de kongl. italienska trupperna från att inrycka och undertrycka rörelsen samt upprätthålla ordningen. Af samma anledning kan italienska regeringen äfven med skäl tillbakavisa Frankrikes förslag att afsända en ny expedition, hvilken Ratazzi allt oaktadt på det bestämdaste motsätter sig. Italien skulle på intet vilkor tillstädja en sådan. Den franska expeditionen är också tillsvidare inställd, ehuru utrustningen af fartygen alltjemt pågår; deremot törljudes intet officielt om, att trupper afsändts till Toulon, men visst är, att sådana fått befallning att hålla sig färdiga till ditresa. Allt beror nu på, om upproret i Kyrkostaten skall fortfarande vinna utbredning och om friskarorna kunna bestå kampen med de påfliga trupperna. Detta ser dock betänkligt ut, ty dessa senare erhålla alltjemt förstärkningar i nya frivilliga, som de klerikala i andra katolska länder skicka till Civita Vecchia, hvarest de enrollera sig i den påfliga armen, under det att de italienska trupperna genom gränsens strängare bevakning förhindra införandet af förstärkning både i folk, vapen och ammunition. Striden kan således, om den skulle draga ut på längden, bli ojemn. Men här spelar den italienska regeringen ett högt spel. Om hon låter den italienska ingdomens ädla blod onyttigt spillas i en )jemn kamp mot påfvens legoknektar, begår 100 i sjelfva verket ett mord mot sina barn, vilket nationen svårligen skall förlåta henne. Ilon motarbetar nationens egna brinnande inskningar, utan att likväl derför kanske närna den romerska frågan till en lösning. Det r tydligt, att nationen skall resa en kraftig ppositionen mot en dylik regering — och af ntresse skall bli att se, om denna senare kall kunna bestå i kampen mot oppositionen, ller om den italienska nationen skall denna ång med kraft och oåterkalleligt fordra lösingen. Det är klart, att den italienska ministören enom sin nya eftergift tror sig vinna Frankikes bifall till en förändring af SeptemberA — —