Göteborgsposten – 23 oktober 1867, sida 1

förbittrade den unga arbeterskans lif frambragte hos henne mot denna en sympati, som redan öfvergått till vänskap. Det rådde dessutom i Annettes ton och sätt en mildhet, en anständighet, en värdighet, som undanröjde allt stötande i detta närmande och som oberäknadt hennes blygsamhet och den lindriga tafatthet, som derigenom uppstod i vissa fail, gjorde henne passande bredvid den förnäma damen. — Hvad är nu att göra? Hvad skall det blifva al? utropade den unga flickan, ett rof för en häftig oro, då efter Leonards bortgång baronen sjelf drog sig tillbaka. — Hvad det skall blifva af! sade Valentine; ack mitt barn, det är mycket enkelt. Ni kom för att rekommendera er till mig, inte sannt? Nå väl! ni skall stanna hos mig. — Hos er, min fru? ... — Ja, sade baronessan med en ton, hvari ingick en bön, ni skall icke neka mig det. Ni skall taga emot min gästfrihet, mitt sällskap, min tillgifvenhet. Jag har ett sådant behof att hafva bredvid mig någon som förstår mig ... till hvilken jag kan förtro mig ... och som älskar mig också ... Och dessutom vet jag en person, för hvilken detta skulle vara angenämt, och som derföre skulle hysa så mycken tacksamhet mot mig. — Hvad ni är god min fru! utropade Annette. Allt hvad ni vill, allt hvad som behagar er antager jag ... Hos er bör man vara så lycklig! Men hon hejdade sig. Ett moln beskuggade hennes