Göteborgsposten – 23 oktober 1867, sida 1

Frankrikes representanter gillade således utan inskränkning kejsarens politik, och dåvarande franske inrikesministern, hr de Montalivet, kunde oförbehällsamt framlägga för lagstiftande kåren en redogörelse sör kejsardömets ställning, hvari han på följande sätt yttrade sig om upphäfvandet af den hel. stolens verldsliga myndighet: Fast i sina beslut, har kejsaren gjort hvad det stora politiska system erfordrade, som pånyttföder Vestern, utan att likväl röra vid de andliga principerna. Hvar och en känner allt det onda, som påfvar nes verldsliga myndighet förorsakat religionen. Om den icke funnits, skulle halfva Europa vara skiljdt från den katolska kyrkan. Det fanns blott ett medel att befria henne srän så stora faror och att försona statens och religionens intressen. S:t Petri efterföljare borde vara herde såsom S:t Petrus, endast sysselsatt med själarnes välfärd och de andliga intressena, skulle han ej längre anfäktas af verldsliga tan kar, af furstliga anspråk på myndighet, af disknssioner angående territoriala gränser. Det är således en välgerning att hafva skilt religionen ifrån allt hvad som var för densamma främmande och att hafva återställt den i dess evangeliska renhet. Kejsaren skall aldrig erkänna den tredubbla kronans berättigande. Han erkänner endast den andliga sändning, som Jesus Christus upppragit åt Kyrkans herdar. D. 16 Juni 1811 yttrade kejsaren ännu vid den lagstiftande kårens öppnande: Religionens angelägenheter hafva alltför ofta hopblandats med och uppoffrats för en stats af tredje ordningen intressen. Ätt halfva Europa skilt sig från romerska kyrkan, kan särskilt tillskrifvas den motsägelse, som icke upphört att råda mellan religionens sanningar och principer, hvilka gälla för hela verlden, samt de anspråk och intressen som endast afse en mycket ringa vrå af Italien. Jag har gjort slut på denna skandal; jag har förenat Rom med kejsardömet. Och lagstiftande kåren svarade: Religionen, sire, fordrar icke något rike på jorden. En himmelens dotter, förkastar hon alla de för hennes höga ursprung främmande rättigheterna och vill, nöjd med att gifva åt lydnaden en högre karakter, endast vara oberoende af våra fel och svagheter. Skall Napoleon III nu bryta mot denna napoleonska tradition, bekräftad af franska folket.