kostaten samtidigt med franska expeditionskårens afgång — om denna icke blir i sista stunden inställd. Märkligt är emellertid, att nationalitetsprincipens sjeltskrifne banrförare, kejsar Napoleon III — märk: vi säga här icke franska folket — kommer för att skydda en verldslig furste, mot hvilken en hel nation uppreser sig och fastän sjelfva befolkningen i Rom begär, att de italienska trupperna i stället skola inrycka i den eviga staden. Om italienska regeringen skulle åberopa gentemot den franska den till påfven aflemnade adress såsom ett bevis på romarenas egen önskan, hvilken franska regeringen så ofta sagt sig vilja respektera — hvad skulle denna då kunna framdraga såsom skäl för besättandet af Rom? — Påfvens egen uttalade önskan möjligen. Men påfven eger staden Rom såsom verldslig furste. Om Frankrikes regering derför vill för hans skull bekämpa romarena och den italienska nationen, begår hon ovilkorligen en kränkning mot nationalitetsprincipen. I sjelfva Frankrike hotar regeringens beslut om intervention i Italien att uppväcka en fullständig storm. Opinion Nationale innehåller en del smärre uppsatser, undertecknade af tidningens hufvudredaktör Gueroult, hvilka vi vilja återgifva, såsom ett bevis på stämningen i Paris: Vi hafva det sorgliga uppdraget att meddela våra läsare en nyhet, hvars beklagansvärda betydelse icke skall undgå någon. Den romerska expeditionen är ett beslutadt faktum, och den är, efter all sannolikbet, redan på väg att utföras. Sedan fjorton dagar tillbaka uttömma vi oss i bemödanden att besvärja denna bedröfliga händeise. Våra råd ha icke blifvit hörda; det är de ultramontanas politik, som triumferar. Må våra öden fullbordas! — — -—DR AA —— AAA mk —2 Man smickrar sig med, att man skall förmå Italien att rygga tillbaka, i det man skickar en fransk expeditionskår till Italien. Vi befara, att detta är rena illusioner. Den allmänna meningen i Italien är drifven till en sådan spets, att Vietor Emanuel ej skulle kunna rygga tillbaka för Frankrike, utan att sätta sin egen krona och sjelfva de monarkiska institutionerna i fara. Det är således enligt all sannollkbet till ett krig mot Italien som vi gå. Har man väl betänkt följderna deraf? När lagstiftande kåren om en månad sammanträder, skall den fiona Frankrikes politik engagerad, kriget med Italien kanske förklaradt och med Preussen ofverhängande, den skall nödgas böja sig inför beslut, som fattats utan dess medverkan, och betala omkostnaderna för en politik, som strider lika mycket mot det monarkiska Frankrikes sekelgamla traditioner, som mot de principer Frankrike antog 1789. Vid åsynen af att Frankrike blifvit, utan att vilja och utan att veta det, engageradt i ett religionskrig, är det omöjligt, att icke alla det liberala partiets fraktioner skola komma till denna slutsats: att särskiljandet af Kyrka och Stat och undertryckandet af kulternas budget bör vara det förnämsta målet för deras gemensamma ansträngningar. De ultramontana tidningarne offentliggöra subskriptionslistor, för att komma den påfliga armeen till hjelp. Det der är mycket bra. Må katolikerna understödja påfven med sin börs och sitt svärd, vi ha ingenting att deremot invända. Men att vi, fria tänkare, protestanter, israeliter, att vi, Frankrike som undertryckt statsreligionerna, skola sätta budgeten och armcen till en saks tjenst, som är förnekelsen af alla våra principer, det är oantagligt, ogiltigt. I ett bref från Paris till Köln. Zeit. läses: Do eventualiteter, som vi gå vill mötes, inskränka sig till följande: Italien förekommer den franska armsen och dess trupper besätta de påfliga staterna, Rom icke undantaget; de beskydda påfven, upprätthålla lugnet och ordningen och afvakta, tills fransmännen landstiga i Civita Vecchia och äfvenledes visa sig utanför Rom. Tolerera de båda armerna hvarandra och komma öfverons om ett gemensamt besättande af Rom, då aflöper allt fredligt. Men tvingar Frankrike italienarne med våld att åter lemna Kyrkostaten, då kan Italien upptaga kampen eller draga sig tillbaka och afvakta en lämplig tidpunkt, för att uppgöra sin räkning med Frankrike; konungen skulle vädja till folket och hemställa afgörandet ull parlamentet. Interventiouen är fast besluten. För några dagar sedan egde i S:t Michel en sammankomst rum mellan de framska biskoparne, hvilken föregafs hafva ett för politiken främmande ändamål och hrarå beslöts, att, i händelse kejsaren ej bispringar påfven, presterskapet och det klerikala partiet skulle tillgripa alla till buds stående medel, för att göra det mest energiska motstånd mot den kejserliga regeringen. De italienska tidningarne, äfven de officiösa, besvara hånfullt hotelserna om en fransk intervention. ÅÅhå, säger Italia, Åhar då Frankrike lofvat odödlighet åt den påfliga makten, hvilken sedan lång tid tillbaka endast lefver på andra folks bekostnad? Man talar om en ny expedition till Rom. Har då Frankrike vunnit så mycket på den första? En venetiansk tidning berättar, att Maznini, som först kallat romarena till vapen i Republikens namn, nu förändrat mening, i anledning af de sista underrättelserna från Florens. Han skall i sin sista proklamation sjelf hafva antagit satsen: Italien och Victor Emanuel! Från Garibaldi har återigen en proklamation utgått, denna gång med anledning af — 20 hå oo ar 111—, SS vo oe BB HE I ee Por gp os