Af den ton hvarmed banditen uttryckte sig förstod Saint-Valiez, att det låg något allvarsamt deruti. Han upphörde att skratta, besinnade sig några sekunder, spratt till, smålog med sitt giftigaste leende och sade för sig sjelf : — Allt är möjligt ... Man måste se till, huru det hänger i hop. Sedan vände han sig till sin grymma medhjelparo och yttrade: — Vet du, min gubbe, hvilken denna unga qvinna är ! — Er fordna älskarinna, för tusan. — Ja, men något ännu bättre. — Hvad då? — Det är, ... sade han läggande tonvigt på hvarje stafvelse, för att låta dem intränga i denna tjocka hjerna. Det är guldarbetarens egen syster. — Guldarbetarens syster! ... upprepade banditen, ah! om jag hade vetat det. Jag skulle hafva ryckt henne ur sin säng, om jag också ej burit annat än ett lik derifrån. — Tålamod, sade Saint-Valiez, ingenting är ohjelpligt; vi hafva icke förlorat vår natt; du skall återfinna detta tillfälle, hoppas jag. (Forts.)