stånd att berätta historien för öron, till hvilka det vore bättre för er att den icke råkade. — Hvarför djefvulen har ni icke expedierat honom och lemnat honom der borta. Han skulle ingenting ha sagt då. — välan, sade Blairzot, det kan man kalla tala, det. Och han tillade sakta i Goulards öra: — Man skall komma ihåg det, inte sannt, kamrat? Saint-Valies begrep slutligen, oaktadt sin motvilja och sin djerfhet, den farliga sidan af sin belägenhet. Det är bra, lägg den skurken i åkdonet och för honom för djefvulen i våld. Under det de båda kamraterna lydde, återkom han till Celestin. — Jag kan slå vad, sade han till honom, att det återigen är genom ditt fel, som detta äfventyr misslyckats. Du är den oskickligaste skurk jag känner. — Verkligen! ... jag beundrar er! ... Jag skulle vilja hafva sett er jag, ni som talar så stort, i detta rum, framför denna säng ... — Denna säng, hvad innehöll den då så förfärligt. — Den innehöll icke guldarbetarens älskarinna; jag såg der, bättre än jag ser er nu, den unga flickan från Neuilly ... begriper ni? — 0O, hvilket ensaldigt kreatur! — Jag säger er, att jag har sett och igenkännt henne, och det är af denna omständighet min förskräckelse härledde sig.