Göteborgsposten – 22 oktober 1867, sida 1

Det tappra djuret lösgjorde sig långsamt från banditens hals och rullade på sanden i alldgen, utstötande klagande tjut. Den befriade Blairzot förenade sig genast med Vincent, för att hjelpa honom att bortbära den sårade, som var ur stånd att hjelpa sig sjelf. Bakom dem ljödo ännu i trädgården hotelserna och ropen, och bevisade dem nödvändigheten att påskynda sin flykt. Dessutom hörde man äfven andra röster från de närmaste egendomarne, hvars innevånare tydligen ocksåegde vapen. Rosenknoppen eggad af den förestående faran fann tillräcklig styrka att följa sina kamrater. Företaget hade således helt och hållet misslyckats. Om Marcelles bleka ansigte hade framkallat banditernas första skrämsel var deras slutliga jagande på flykten Poucets verk. Tagande allvarsamt sin befattning som boningens vaktare, hade han från ett fönster varseblifvit de misstänkta ansigten, som mot slutet af dagen ströko omkring på vägarne, och från samma observatorium hade han sett Vincent Marjoux frikostighet då denne kastade korfbiten åt Bastan. Förgiftningsförsöket mot den stora gröna apan återkom genast för hans minne. Han bemäktigade sig den oväntade gåfvan, som Bastan icke utan motstånd lät fråntaga sig och för att undvika ett förnyande deraf kom han öfverens med Mathurine att stänga in hunden i boningen. Med anledning af dessa tecken anande ett allvarsammare angrepp satte general Poucet, sekunderad af pigan,