Göteborgsposten – 22 oktober 1867, sida 1

— Stället är förbannadt, upprepade han utom sig. Jag anade det då man sade mig denna dato! ... Hemta tillbaka de andra, det finns blott ett medel att komma ifrån saken, det är att tända eld på buset. Och ändå är hon i stånd att falla ned öfver oss! ... — Tig, din kruka! befallde Vincent; jag hör någonting. Han hade icke talat ut, förr än ett häftigt och oroande buller hördes. Tvenne skott smällde på en gång. Det häitiga skällandet af en stor hund genljöd, blandadt med okända röster. — Pil på dem, Bastan ... Hugg fast dem! Ett skri af smärta och raseri hördes midt igenom oväsendet, bildande i nattens mörker den dystraste konsert, — Jag sade ju dig det! ... utropade Goulard, icke utan möda uppresande sig, huset och dagen äro förbannade! ... Men utan att höra på honom, störtade sig Vincent Marjoux, tapprare än många hans likar bruka rara i dylika fall, in i trädgården, hvartill porten ännu stod öppen och under det Blairzot kämpade mot Bastans förfärliga hugg, upplyfte han Perizel, som låg utsträckt på marken och som utstötte de tjut, som han hade hört. — Låt oss fly! sade Vincent till Blairzot, som för öfrigt drog sig tillbaka mot utgången, så mycket hans fruktansvärda fiende tillät det, hvilken icke släppte sitt tag förr än han träffades af ett knifstygn.