Göteborgsposten – 22 oktober 1867, sida 1

hnset på krigsfot. Man fördabblade den söfvande drycke åt Marcelle för att bevara henne från hvarje skakning. Man förberedde den blinda, inneslutande henne jemte de båda små i ett aflägset rum och Dåsire posterade sig med pistolerna i handen för att försvara dörren till huset. Bastans otålighet, hans dofva morrningar, hans rörelser, tillkännagåfvo fiendens annalkande. Det var icke utan stora ansträngningar, som Mathurine, hvilken höll honom vid kedjan, förmådde hålla honom tillhaka och få honom att tiga. Också när hon släppte honom blef han förfärlig. Med en oförskräckthet, som icke är ovanlig hos barnen från Paris gator, befann sig Poucet med sina båda pistoler i handen, bakom dörren, hvar lås Firmin Blairzot uppdyrkade och det var Perizel, hvilken ville inträda först, som erhöll den dubbla laddningen in på lifvet. Dessa oförmodade skott, upprepade och förstorade af ckot i skogen, nådde straxt till Saint-Valiez öron, hvilken anländt punktligt till mötesplatsen. — Hnm! herre, sade Valentin till honom, hör ni? Det är någonting ... — Om jag hör! mumlade han; våra skurkar äro i stånd att begå en oskicklighet. Och han mätte med långa steg i ursinnig häftighet platsen der åkdonet höll. Hvarje sekund syntes honom som ett sekel. Han ville gå på rekognoscering men återhölls af sin försigtighet. Han svor, dundrade, uppretade sig sjelf, men allt förgäfves. Han tänkte skicka Valentin, men redan det var för