Göteborgsposten – 21 oktober 1867, sida 1

— IIvad står på? — Ingenting, svarade spionen, det är Rosenknoppen som förlorat jemnvigten och fallit ner. Gå framåt, behöfver ni hjelp så ropa mig, jag har min knif. Vid denna försäkran steg Perizel öfver tröskeln och undersökte jemte Blairzot trädgården fram till huset. Goulard, som befann sig illa till mods, oaktadt sitt mjuka fall, befriade sig från landsvägens dy och afvisade med sin vanliga råhet Vincents hjelp och råd. — Död och afgrund! svor han då denne dref de andra framåt, hvad begär du? ... Ropa dem tillbaka ... Ropa dem tillbaka! . — Åh, se så! har du förlorat hufvudet! ...jag sade det åt dem då vi souperade; ... de körde dig att dricka för mycket. — Det är hvarken galenskap eller rus, jag säger dig: kalla dem tillbaka ... Det är en dåldig dag ... ett dåligt ställe. Aj ... jag är krossad ... O! jag har sett henne, den döda! ... jag har sett henne! Upprepande dessa afbrutna ord öppnade han ögonen så mycket han kunde, och riktade dem omkring sig, liksom beredde han sig att få se ur de mörka häckarne på fältet uppresa sig något hotande spöke. Hans förskräckelse var icke så dåraktig, som hans kamrat förmodade. Såsom vi veta sedan början af denna berättelse var daton för det mot Marcelle och hennes barn begångna väldet det enda, hvaraf denna råa vildsinta varelse hade bibehållit minnet, och fruktan, som hos honom ersatte samvetsförebråelserna. (Forts.)