Göteborgsposten – 18 oktober 1867, sida 2

Så snart han kommit dit skulle Blairzot hjelpt at de begge andra klättra öfver muren och intränga i trädgarden, hvars port det skulle blifva honom lätt att öppna. Vincent skulle som vanligt vara utkik. För öfrigt skulle man försäkra sig om pigans och den blindas tystnad, som blefve mycket lätt och sedan skulle man bortföra den unga flickan ända till en viss korsväg i skogen der baronen skulle befinna sig i en vagn åtföljd af Valentin sin kammartjenare och bundsförvandt. Man kunde icke bättre förutse och organisera allt. En dylik krigsplan var ofelbar. Vid den för mötet i skogen utsatta timman lemnade qvartetten värdshuset, hvilket icke dröjde att orsaka en bestämd tillfredsställelse åt värden och pigan, hvilka kundernas hållning och deras förlängda vistande derstädes började oroa. Fältet var så mörkt och öde, som de önskade det. Man hade mycken möda att få Colestin att tiga i grannskapet af det lilla huset, som dunkelt framstod i mörkret. Man uppnådde slutligen foten af muren och stannade för att lyssna. Intet buller inifrån. — Korfven har gjort verkan, hånlog Vincent Marjoux, hunden skall icke skälla mer. — Det är bra, sade Goulard, till verket. Då jag kommer in i rucklet, skall jag öppna för er. (Forts.)