Göteborgsposten – 18 oktober 1867, sida 1

tade den som gaf dessa underrättelser med en sådan min att deane kände sig sattad af en obestämd förskräckelse. — Fredagen den 18 December! ... upprepade han. Ah! fördömdt! om jag hade vetat det. — Huru, om ni hade vetat det! svarade värden. Jo, han är god, den; tror ni på Fredagar ni? — Det är bra, man begär icke er mening, brummade den brutale. Gör mig den tjensten att gå och se efter i edra kastruller om maten är färdig. — Godt, stammade den andra sörbluskad, jag går. Förlåt, herre, jag trodde icke ... — Nog då! lemna mig i fred! Mannen skyndade sig bort och gick tillbaka i sitt kök, upprepande för sin piga: — Hvilka menniskor! ... hvilka odrägliga menniskorCelestins kamrater bemödade sig att bevisa honom nödvändigheten att styra sig, men han mottog dem mycket illa. De fyllde alltjemt på hans glas men det lyckades icke mycket bättre. Detta datum som tillfälligtvis blifvit uttaladt i hans närvaro i förening med tanken på guldarbetaren, hans ihärdiga besegrare, gjorde honom vresig och fåordig. Tid efter annan, i stället för att svara på de begge andra banditernas tal, hvilka låtsade en glädtig bekymmerslöshet, slog han i bordet ett väldigt knytnäfslag, så att glas och buteljer hoppade. — Jag skall platta till honom brummade han ...