Göteborgsposten – 17 oktober 1867, sida 1

— Ja, ja, mumlade denne med ansträngning, jag skall komma, ty det är något som också drager mig till er. — Jag vet hvad det är, det är den magnetism, som drager de goda själarne till hvarandra och instinkten om det krig, som de böra föra mot de elaka. Då Lucien hade fullbordat sina undersökningar, hade han kommit till öfvertygelsen att Marcelles belägenhet var den mest lugnande. Den unge vetenskapsmannen förmodade att genom att afuålla henne från hvarje sinnasrörelse, från hvarje ny skakning, skulle hennes förnuft, som tydligen återkommit, ovilkorligen stadga sig. Han lemnade dessutom för att förekomma de talrika kriser och den sömnlöshet, som utan tvifvel skulle infinna sig i synnerhet den första tiden, en dryck och lugnande piller, med hvars användande det skulle vara lätt att gradvis upphöra, då kroppens och själens helsa kommit i jemnvigt. Desir6 Poucet mådde förträffligt, det felades honom blott hvila; han återfick redan sitt goda sprittande lynne; den försäkran, som Leonard gaf honom, att sätta honom i lära någonstädes, ifall han till och med icke sjelf åtoge sig honom, förorsakade gaminen ett utbrott af uppsluppen glädje, som nästan tillät honom att utföra sina kaprioler. Gaston befann sig också väl; hans blessyr i pannan som blifvit väl förbunden var hädanefter utan betydelse; en god behandling skulle ovillkorligen utplåna alla spår af hans andra pröfningar. Vinaigrette eller Adele, för att också åt henne återgifva sitt verkliga namn, var den, som led mest. Lucien vågade icke uttala sig öfver hennes öde.