Göteborgsposten – 16 oktober 1867, sida 2

den andra från hennes slocknade ögon, men det obeskrifliga uttrycket i hennes drag sade att det var tårar af hopp. Poucet, som ingentiog såg och som endast hörde dessa omfamningar och suckar, började att vrida sig bakom stolen som en mask. Torticolis, celler rättare Gaston, för att upphöra med det grymma öknamn, som barnet erhållit af sina bödlar, förstod ingenting af hvad som tilldrog sig; dessa smekningar oroade honom nästan lika mycket som de förtjuste honom. Slutligen fann han likväl tillfälle att fråga: — Det är då ni min fru, som är mamma? — Ja, ja, min kära engel, det är jag, det är jag, och du skall hålla mycket af mig, icke sannt? — 0 ja, svarade han slående sina armar om hennes hals, ni skall gömma mig för Varginnan. Förskräckelsen för den kolossala qvinnan var så djupt inristad i hans själ, att den beherrskade allt. — Du skall aldrig lemna mig mera, aldrig! ... Ah! hvad du har varit länge borta och hvad detta har gjort mig ondt. — Ja, ja, jag skall älska er och ni skall försvara mig! svarade han. Poucet, krypande på fyra fötter, stack in hufvudet i gruppen och sade: — God dag, min fru. Se der af en slump, hälften af mitt värf färdigt. — Hvad vill du säga? frågade Leonard. — För tusan! jag hade lofvat de små att återföra dem till deras föräldrar; Torticolis har återfunnit sin