Göteborgsposten – 15 oktober 1867, sida 2

— Leonard! adetta barn, hvars namn du icke har sagt mig ... det heter Gaston! . .. — Lugna er, min mor; ja, det är sannt, han bör heta så ... men var tyst ... Marcelle är der, hennes dvallika tillstånd börjar öfvergå till sömn. Säg icke detta namn i hennes öra. — Det är riktigt ... du har rätt ... jag skall hålla honom ... jag skall tysta honom ... det kära barnet, hon skulle icke hafva styrka. Jag ... det är helt annat ... åh! det är helt annat ... Nå väl! nej ... det är jag som förlorar förståndet ... Och hon betäckte barnet passioneradt med kyssar och tårar. Ett utrop af helt annat slag afbröt denna rörande scen. Poucet insvept i sin gröna kostym, mycket medtagen af resans missöden, hade ändtligen återkommit till medvetande. Sittande framför elden, stödd mot en kudde, märkte han, då nan öppnade ögonen, Mathurine som gjorde sig i ordning att låta honom svilja en sked varmt vin. — För tusan! ropade han uppspärrande sina ögon och gnuggande dem för att se pättre, det är helt säkert en dröm ... God dag, min fru. — Tag detta, min lilla, sade den goda qvinnan till honom, — Hvad! hvad! ... Jag är då icke längre i vagnen hos markis Carabas? ... Ahl för sjutton ... Det var nägonting utmärkt som ni ger mig der ... men säg mig, min fru, finns det något åt de andra också? ... Emedan, ser