Göteborgsposten – 15 oktober 1867, sida 1

till sängs och höll på att somna, då jag plötsligen väcktes af någonting märkvärdigt. Den kalla luften inträngde i min kammare, som ligger bredvid mamsells. Jag ropade, först sakta af fruktan att väcka frun, sedan något starkare. Hon svarade icke. Jag gissade hvad som har händt. Hon har gått upp, som det ibland händer henne i synnerhet under den fatala December månaden, som medför starkare anfall i hennes sjukdom. Jag skyndar till hennes säng. Hon är icke der. De öppna dörrarne och den iskalla luften som inströmmade visade mig vägen. Hon hade vaknat och stigit upp, och gått till fönstret, som vetter åt landsvägen. Jag såg henne redan stående der i sin nattdrägt med ögat fästadt på det snöhvita fältet, hvarifrån vinden förde snöflockar ända intill henne, utan att hon tycktes känna det, då hon plötsligen, utan att jag vet hvarken hvad hon hört eller sett, utstötte ett långt klagorop och upprepade tre gånger detta olyckliga namn: Gaston, orsaken till alla hennes sorger, och hon föll utan medvetande, sådan som ni ännu ser henne, till mina fötter. — Stackars syster, stackars martyr! mumlade Leonard, betraktande henne med en smärtsam blick. Då, fortsatte Mathurine, vaknade frun; jag började ofrivilligt att skrika; vi upplyftade mademoiselle, och satte henne på stolen, der hon nu är, och vi vore sysselsatta att sköta om henne, då vi ånyo hörde slag på porten. Du har gått öfver muren och fallit på oss som från himlen jemte dessa englar ... Se der allt. — Godt, godt, min goda amma! Allt är på det bästa