Göteborgsposten – 15 oktober 1867, sida 1

för närvarande. 0 ja! upprepado han med hänförelse och med strålande panna, på det bästa ty ... Han fullbordade icke meningen utan undertryckte utbrottet af den tanke, som plötsligen gripit honom och som han skulle haft förr, om han hade kunnat beherrska sin oro. Fattande i sina armar den lilla gossen, insvept i ett täcke, och som började att åter öppna sina stora blå ögon, tryckte Leonard honom till sig och betäckte honom med kyssar. — Ah! .. sade barnet utan att ännu kunna tala, men med en suck som utvidgade dess bröst och spred ett mildt sken öfver dess drag. Leonard satte honom på den blindas knä. — Min mor, sade han, tag denna lilla gosse, omfamna honom ... värm honom ... — Det är då din skyddsling? frågade hon. — Ja, ja .. jag vill att det skall vara ni, som först tager vård om honom. Omfamna honom, jag ber. Då barnet såg detta välvilliga ansigte, började det hemta sig, och då det kände sig omfamnad, slog det sin lilla arm omkring fru Gauthiors hals, återgaf henne sina kyssar och med en fruktan, som förklarade hvilket öde han undgått, sade han henne helt sakta i örat med sin oroliga och rädda stämma: — 0! min fru, ni återgifver mig icke åt varginnan icke sannt? ; Den fasa, som konstmakarens afskyvärda följeslagerska hade uppväckt hos dessa unga sinnen var det första intryck, som återkom med lifvet hes hennes offer.