Göteborgsposten – 14 oktober 1867, sida 2

Unsändt.) På kammarskrisvare J. B. Bergmans graf. Sof lugnt och stilla här i tysta mullen Du hädangångne, som så älskad var! Din lefnadsruna står ej här på kullen, I våra hjertan du den ristat bar. Ditt lif var kort, tillräckligt dock att smaka Dess bittra kalk, men lärde dig likväl, Att lifvets uppgift heter att försaka; Blott ett nödvändigt är, en ädel själ. Din största skatt var den att älskad vara, Du sökte vänskap och du vänskap fann. Och såg man in i dina ögon klara En trofast redlighet derinne brann. Din själ, som för allt skönt, allt ädelt brunnit, Har sväfvat bort till salighetens ö Fast på din graf vår saknade tår har runnit. Dock sent ditt minne skall ibland oss dö. Alfred.