Göteborgsposten – 14 oktober 1867, sida 2

Från Utlandet. Upproret i påfvestaten tilltager, allt flera nya sriskaror inkomma öfver gränsen och deras tillopp skall bli ännu större, ty den italienska ungdomens hänförelse för ett tåg till Rom svallar nu öfver. Stämningen hos sjelfva befolkningen i Rom är sådan, att påfveregeringen icke kan derifrån aflägsna några trupper. Det är derför otvifvelaktigt, att de på det påfliga området inströmmande friskarorna snart skola hafva uppnått den betydenhet, att de påfliga trupper, som här operera, ej skola kunna hålla fältet mot öfvermakten, ntan måste efter hand draga sig tillbaka till Rom, följda af insurgenterna, hvilka naturligtvis skola låta de kommuner de passera igenom resa sig, uppsäga den påfliga regeringen tro och lydnad samt förklara sin anslutning till konungariket Italien. Sålunda skall utan tvifvel hela det påfliga området med undantag af Rom inom få veckor, kanske dagar, hafva genom allmän omröstning förklarat sig för konungariket Italien och uttalat sin införlifning med detta. Så mycket kan anses för visst, att Napoleon i Biarritz förklarat den italienske gesandten Nigra, att Frankrike så till vida skall afhålla sig från inblandning. Italienska regeringen har redan sändt general Cialdini till romerska gränsen såsom befälhatvare öfver den italienska observationsarmåen. Det var samme general, som år 1860 inryckte i Romagnan, efter Napoleons bekanta telegram till Cavour: Slå till, men fort! Det är, såsom bekant, Napoleons önskan, att den nuvarande påfren skall för sin lilstid få behålla Rom, och det ligger för öfrigt högligen i hans intresse att förekomma utbrottet af en blodig kamp mellan de påfliga legoknektarne och innevånarne i den eviga staden, isynerhet som det bland dessa legoknektar finnes en fransk legion, hvilken visserligen är besoldad af påfveregeringen, men dock har det privilegiet att få anse sig tillhöra franska armöen, så att den franska sanans ära lätt kunde komma att, i händelse af en sådan kamp, leda till en fransk inblandning. Det är krinolinpolitiken, som vållat Napoleon detta dilemma och med jesuitisk list sålunda bundit hans händer. De täcka qvinnofingrarne ha här drifvit sitt spel. Det måste äfven, då sakerna en gång bragts i denna ställning, ligga den italienska regeringen om hjertat att söka förekomma en sådan konflikt, der Frankrikes heder skulle kunna på något sätt dragas med i leken. Det är väl derför troligt att, hvilket jemväl berättas, den i Biarritz aftalade öfverenskommelsen går derpå ut, att, i händelse upproret i päfvestaten tager den favör att sjelfva Rom hotas, de kongl. italienska trupperna skola rycka fram, för att skydda Rom mot angrepp utifrån, under det att de påfliga landsdelarnes anslutning till Italien blir en fait accompli, som Frankrike och det öfriga Europa helt enkelt taga för godt. Påfvens välde skall derefter endast omfatta sjelfva Rom, hvars anslutning till det öfriga Italien endast skall vara en tildsfråga. Italien skall med ett fåtal trupper kunna athålla ett insurgentangrepp på staden; påfven sjelf skall icke behöfva en så stor truppstyrka, som den han nu innehar. Italienska regeringen har på grund häraf fordrat att, under de här förutsatta eventualiteter, de franska soldaterna, som under namn af Antibeslegionen stå i påtvens tjenst och i sjelfva verket äro en öppen kränkning af Septemberkonventionen, skola hemsändas. Det är bekant, att denna legions såväl officerare som manskap förklarat sig vilja utträda ur påfvens tjenst, om franska krigsdepartementet skulle upphöra med att betrakta dem som qvarstående i franska armen. Franska regeringen kan således temligen lätt upplösa denna legion, genom att förklara detta privilegium upphöra för dem af legionen, som icke åtorvända hem till Frankrike. Då Frankrike sålunda åter fått alldeles fria händer i detta afseende, skall det endast bero af Italien sjelft att bestämma tiden, när Rom skall bli dess hufvudstad — om dermed skall dröja, enligt Napoleons önskan, tills Pius IX aflidit, eller om det skall ske dessförinnan. Den förra lösningen är kanske den bästa, för undvikande af onödig blodsutgjutelse. Det gläder oss att kunna angifva denna sakernas ställning, hvilken innebär, att ett godt förstånd åter inträdt mellan Italien och Frankrike och att Preussens spekulationer på att göra dem till hvarandras fiender sålunda korsats. Men qvinnorna äro oberäkneliga, och den sköna kejsarinnans inflytande på sin man gkulle kunna ännu en gång bli förderfligt för Italien. Lyckligtvis ha läkarne ordinerat, att hon skall tillbringa vintern med sin son i Nizza, så att Napoleon blir för en tid befriad från denna för hans politik farliga siräns omeAalhara H5rharf