— Into illa, inte illa. När ni vill, lyckas ni bra. Hvilken olycka, att ni skall vara så slösaktig. — Ni skulle narra mig att skratta, min kära moralpredikant om jag icke vore plågad ... — Af samvetsqval? — Nej, af husliga bekymmor. — Ah bah! baronessan? — Baronessan tillsluter sin börs för mig. — För tusan! På den punkt ni står till henne? ... Och ni finner ingen utväg? ... Hon älskade er? — Dessa sköna dagar äro förbi, min vän återtog Valentines värdige make cyniskt. Djefvulen har sammansvurit sig mot mig, som dessa vilda sällar, som vi nyss voro tillsammans med, skulle säga; jag har fallit ur baronessans gunst och olyckligtvis är det någon emellan oss. — Skulle det vara den unge studenten och blifvande doktorn? — Jag trodde det, och då skulle vi hafva fått sett vackra saker! men nej, hindret är den gamle Larsigny. — Ah, för fan! Hennes för detta förmyndare. Det är en man som känner till affärerna. — Till hvem säger ni det? — Är det fru baronessan som har begärt hans beskydd. — Hon skulle icke hafva vågat. Någon, ... som jag skall hålla räkning derför, ... har åtagit sig det besväret? ... Denne Leonard ser ni! — Huru! Ännu en gång han? — Alltid, alltid han! Den pojklymmeln har icke nöjt