Göteborgsposten – 11 oktober 1867, sida 1

————aqjkssiiisisssiss——ö————— — Ett glas, sade helt sakta Cambrai, i det han knuffade till baronen för att få honom att afslå. Men denne, som hans kompanjons förskräckelse hade satt i godt lynne, svarade raskt: — Ett glas, två glas om du vill! Se så gå du och hemta förråder hos handlanden i hörnet. — Jag går! sade Firmin Blairzot förtjust, men hr Cambrai har ingenting tagit fram ännu. — Se så, då, min vän, pojken har rätt för fan ! kommer det ur edra inelfvor, ert guld. — Ni bringar mig i förderfvet, stammade pantlånaren i hans öra. Icke destomindre, inseende nödvändigheten af att göra ett slut härpå, tog han ur sin ficka en hand full femfrancsstycken i silfver som han bredde ut på bordet der det gjorde mycket mera effekt än guldmynt af samma värde. De begge Blairzot, som kommit i gladt humör gjorde ingen anmärkning och togo ungefär lika mycket hvar; Firmin sprang genast efter dricksvaror. Värdea på stället, handlanden Perizel, hade förbindligt ställt de två enda stolarne till hans utmärkta besökares disposition. — Apropos, min gubbe, sade Saint-Valioz till honom, kan du icke gifva mig några underrättelser om en af dina bekanta, som kallades Rosenknoppen? — Rosenknooppen? ... upprepade Turavois kallad Perizel, så han intresserar er då? — Mycket, ehuru jag har en medelmåttig aktning för hans sätt att uträtta saker,