Göteborgsposten – 11 oktober 1867, sida 1

och ögat, rödsprängdt och angripet efter den gröna apans kastning, hade icke velat läkas. — Nå väl! Hvad mera? brummade han med sin bulldoggsmin, innan han igenkänt någon emedan han bländades af ljuset, har jag blifvit ett märkvärdigt djur. — Hvilken älskvärd karakter! mumlade handladen Touravois mellan tänderna. — Du först och främst, du vet att jag icke tycker om att man drifver med mig. Alltså försök att tiga ... Men hvad för slag, man dricker i det här kyffet? ... Det tycker jag om ... Er skål, hela sällskapet. Han sträckte ut handen för att fatta ett af de fulla glasen, som stodo på bordet och hvars egare vände honom ryggen. Men denne fattade honom vid armen. — Ett ögonblick, kamrat, sade han till honom, det är mitt det här. Han igenkände på samma gång mannen och rösten och blef temligen öfverraskad. — Patron! sade han. Hvad fan har ni för ärende hit? — Höra nyheter om dig och höra huru du uträttar de uppdrag man anförtror dig ...och som man betalar dig. — Det är bra! Jag är tillräckligt tilltygad, inte sunnt ... O! den juvelerarn! ... den uslingen! . .. utropade han förenande en vild pantomim med sina strupljud, om jag någonsin får honom mellan dessa begge näfvar, så skall han tillbringa en treflig qvart. — Efter hvad jag kan se, är olyckan den att hittills är det icke han, som fallit i dina händer utan du i hans