Göteborgsposten – 8 oktober 1867, sida 2

Den var för skön att fortfara. Eno asundsjuk vind hade gätt öfver den. Tvenne män hade sammausvurit sig mot den stackars Annette; den ena hade köpt, den andra hade sålt henne, och genom en afskyvärd tillställning hade Jean de Ruzolles trott sig se henne följa en annan älskare, då Asperginos, åberopande sina faderliga rättigheter, med våld och list bortröfvade henne för att föra henne till paviljongen i Louveciennes. Sjelfva den biljett, som den unga flickan i sin grannlagenhet hade tillskrifvit den, som hon ansåg af en högre samhällsställning än hennes, denna biljett hade bidragit att bestyrka markisens misstankar. Med själen krosssad af detta oväntade slag, hade han skyndat han också, att fly från Paris, der allt uppref hans sår. Han smickrade sig med att kunna glömma genom att fara igenom fremmande länder, genom att skaffa sig förströelser. Men bilden var för djupt fästad hos honom och trånaden, sorgen, spleen grepo honom mycket starkare än före denna uppenbarelse. Emellertid anlände familjen Portin, fadern, sonen och de båda systrarna. Jean de Ruzolles var lik de: farkost, som förlorat sitt styre och hvars besittning vågorna bestrida hvarandra, utan att han eger något medel atv motstå dem. Han befann sig omhvärfd af en snara, alltför skickligt anlagd och allt för spetsfundig att hans rättskänsla skulle misstänka den. Portin, den utmärkte beräknaren, den tålige och ihärdige fältherren, lemnade icke ett rof, förr än det ej längre