Göteborgsposten – 8 oktober 1867, sida 2

retagande, äro, utan att veta det, politici efter furst Gortschakoffs sinne. Och hvilket ögonblick skulle man välja, for att kasta oss i så stora äfventyr? Det då brödet är dyrt, då förtroendet ej finnes någonstädes, då krediten är starkt angripen. Det tjenar till imet att vidare uppehålla oss härvid. Samma blad kommenterar sjelf i en annan uppsats denna ötversigt, sägande: Den politik, som franska regeringen följt i Rom, har förvirrat sinnena i Frankrike och satt de för vårt land dyrbaraste principerna i tvifvelsmål. Den har uppmuntrat påfvedömet till ett på samma gång oförnuttigt och vanmäktigt motstånd. Den har komprometterat vårt goda förhållande till Italien, hvilket bör under Europas nuvarande ställning vårdas mera omsorgsfullt än någonsin Hvad är att göra? en enda sak: att upphäfva konventionen af d. 15 Sept. 1 64, att underrätta påfven det han icke mera bör räkna på oss och att låta Italien fritt uppfylla sin bestämmelse. Inom sex veckor shall en öfverenskommelse vara träff d mellan påfven och Italien, romarena skola hafva återtätt friheten, konungen af Italien skall ha satt sig i besittning af regeringen öfver Rom, alla garantier skola vara beviljade åt päfven för utöfvandet af hans andliga makt, och Frankrike skall hafva gjort sig försäkrad om en trogen bundsforvandt. Allt detta var för enkelt och förnuftigt, att man kunde komma dit i första hugget. Men trågan är mogen, det är på tiden att vi göra slut på henne och erkänna att rätten alltid till sist får rätt. Så långt det franska bladet, hvars mening otvifvelaktigt delas af alla kloka män i Luropa, vare sig att de vilja högt erkänna det eller icke. Det är också med en sällspord enighet, som hela den europeiska pressen nu intager samma hållning. Man börjar tillochmed enas om att anse en eftergift å Napoleons sida lika naturlig som nödvändig och att hans dröjsmål endast betingas deraf, att han vill på förhand göra sig förvissad om Italiens allians i utbyte ... så framt det icke skulle vara så, att den bigotta kejsarinnan verkligen beherrskar Napoleon och drifver denne till en politik, som måste vålla Frankrike stora lidanden och kan bli dynastiens tall. Det allmänna osäkerhetstillståndet har ånyo, på grund af Napoleons obeslutsamhet, visat sig, i det alla kurser på börserna i Wien och Paris plötsligt sjönko d. 1 d:s och denna panik utbreddes till de andra stora penningharknaderna. De franska rentes sjönko nämnle dag 2 sres, de italienska 4 fros; på börsen i Wien sjönko i följd häraf ej allenast statspapperen, utan äfven industri-, bankoch jern vägsaktierna i samma proportion. Allt på grund at endast obevista rykten. Från Florens skrilves, att den garibaldiska rörelsen ingenting förlorat af sin vigt. Garibaldis son och svärson hafva satt sig i spetsen för rörelsen. Deras hållning har blitvit så hotande, att regeringen mäst skicka nya trupper till den påfliga gränsen; alla reseeffekter undersökas omsorgsfullt, och geneval Cialdini har fått befallning om att bege sig till sin post. Så fort som nyheten om Garibaldis arrestering blef bekant, begaf amerikanske ministern i Florens sig till konseljpresidenten Ratazzi, för att protestera mot denna kränkning al en amerikansk medborgares privilegier, ty Garibaldi är sedan flera mänader tillbaka medborgare af den stora republiken. Ratazzi begirde med bestämdhet, att denna protest skulle ofrverlemnas honom skrittligen; den amerikanske gesandten, hvars något oförskämda steg ej gerna kan erbålla hans regerings gillande, har ännu icke uppfyllt denna begäran. I England har reformligan hållit ett meeting, hvilket antog följande resolutioner: 1:o Mötet ogillar den kränkning af alla tacksamhetens och frihetens lagar, som italienska regeringen begått, genom att låta arrestera Garibaldi, en af Italiens ädlaste medborgare och patrioter, Siciliens och Neapels befriare, det romerska folkets valda chef, och detta för det föregifna hallandet af en skamlig konvention med en fråmmande makt, Konventionen hindrar folket från att göra sig fullt oberoende samt stadga landets frihet och enhet. 2:0 Londons mån protestera ånyo mot det tvång, som hvilar öfver romarena och tvingar dem att underkasta sig en regering, som endast bibehålles genom främmande legoknektar. De protestera mot in twervent onen i Itahen eller öfverallt annorstä les, för att hindra ett solk från att upprätta sin rätt och sin fiibet, välja sina egna styresmän och förvalta sina nationala angelägenheter. I England, der man för öfrigt känner sig obehagligt berörd af de nu allt oftare återkommande panikerna i Frankrike, finner man en ny anleduing till bekymmer deri, att statens inkomster under tredje qvartalet visa en