Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 3

tid på onodiga repetitioner af hans hymn, hvilker till lycka för hr H. ej blef uppförd förr än på Söndags afton å Theåtre Lyrique; att fortjensten af vårt värdiga uppträdande inför en värdig publik ej var hr H:s utan teaterdirektörens och legationssekreteraren Dues, bvilken med den förre derom underhandlado och sluthgen att hr Hammerik satt såsom ledamot i den jury, hvilken kallat oss till täflin kl. 9 på aftonen och, såvida vi ej protesterat, skulle låtit oss stå på gatan till efter midnatt, då vår tur ändtligen kom. Lika säkert är ock, att ett bref från baron Taylor anmodade oss att kl. 9 på Söndags morgon infinna oss å ThEåtre Lyrique till en ytterligare repetition af den som vi trodde då begrafda bymnen, och att d:r Arpi vid ett besök hos baronen förändrade denna påräknade hjelp till ett biträdande med Dågra svenska korsänger. Vår mycket omtalade frihet var sålunda ganska prekär och åtminstone annonserades den oss aldrig på förband. Att hr Wolff åtagit sig de lopande goromälen, såsom den der ?ogde mesta tiden och största kännedomen af parise:förhallandena är väl egentligen ej något som på förband kunde stämma oss ovänligt mot honom. Vi visste ej då, hvad korrespondenten vu upplyser, att han oaktadt denna kännedom af förhällandena 48jelf blifvit duperad och emed lättsinnighet satt tro till muntliga och skriftliga försäkringar. Hvad som från vår sida winskade förtroendet till hr W:s praktiska blick och intresse för vårt värdiga uppträdande, var den motsägelse i uppgifter, som stäuse förekom, så fort vi ville forskaffa oss en klar inblick i de förhållanden, under hvilka vi skulle upptråda, de sväfvande upplysningar och råd, hvarmed hr W. från första stunden till den sista tillhandagick kören. Huru stor del hr W. hade i de anordningar, som för vår räkning voro gjorda, visste vi ej, men att han syntes ega både inflytelse och makt öfver baron Taylor dertill slöto vi af det sätt, hvarpå han besvarade våra spörsmål rörande flere af baron Taylors uttryckliga ordres. Ett enda exempel: då vi på Söndags middag kallades till prisutdelningen tvenne timmar för tidigt, underrättades vi at hr W., att vi bade vår fullkomliga frihet och att vi säledes kunde, när vi ville, lemna PIie Catelan, emedan i sjelfva verket ej någon utdelning af pris skulle ega rum. Hr Hammerik anmodade oss att stanna qvar och baron T. uppmanade oss att öppna högtidligheten med några sångnummer. Men till följd af br W:s visserligen välmenta, men obetänksamma råd, hade då redan halfva kören aflägsoat sig, till stor förvåning och harm för vår sångaoförare, och sången blef derföre ej hvad den kunnat och bort blifva. Vi kunna anföra flera dylika exempel på ett lika valment och lika tanklöst åtagande af de Ålopande goromälen, men vår tacksamhet måste ock förhålla sig till hr W. som resultatet till välmeningen. I dessa båda mycket omtalta herrars nationalitet låg väl ej omedelbarligen något som kunde stöta oss för pannan. Men väl blef till följd deraf, att dv voro danskar eller rättare icke-svenskar, deras ställning al en omtäligare natur, och väl fordrade värdskapet nu al dem, sårdeles då man tar i betraktande den stors del de hatt i vår inbjudning och beslut att resa, en finhet och takt, egnad att från början af vår ankomst och vårt inträde i den besynnerliga bostaden undanrödja alla våra farhågor äfven för en möjligen förhastad långresa och en för långt drifven lättrogenhet Varnande röster hade icke saknats hvarken före eller under resan. Ja! man har till och med sagt, och detta har sedan, just af en dansk organ, offentligen uttalats, att förnämsta anledningen till de danska sångarnes uteblifvande från färden var misstro mot dem, hvilka nu tagit den svenska sångens väl och ve om hand ). Vi beböfde med ett ord kraftigt och öfvertygande omvändas från en dylik misstro till varmt ock lofvande förtroende. Dertill bidrog i sanning icke någon af våra första erfarenheter. Vi kände snut, att ingen svensk man varit vår målsman, men vi måste och tillstå, att detta var värt eget fel. Det båtar föga, att nu våra danska målsmän leda i bevis huru många svenska flaggor blifvit af den svenska kommissarien ullemnade, vårt eget lands flagg saknades dock olvor porten till vår bostad, der i stället brödrarikenas färger voro väl representerade. En småsak, säger man. Ja väl! men en småsak, som — månne utan skäl? — förtretade hvarje i Paris vistando landsman, utom möjligen korrespondenten till Göteb.-Posten, som är skandinav tramtörallt. Säkert är, att en sådan taktlöshet aldrig skulle hafva atmärkt de danska brödernas festliga mottagande, om vi intagit deras plats som värdar. Många dylika (småsaker kunna, då du saknas, tala om grof ogrannlagenhet; ty just gerom sin frånvaro från den plats, en tillbörlig uppmärksamhet dem anvisar, upphöra de att vara småsaker. Det tomrum, de lemna öppet, lemna de åt misstanken och klandret. Så gick det älven här. Att vi icke vid alla ullsallen då vi uppträdde fingo behålla vårt ärliga namn var kanske icke alltin våra danska vänners tel. Men nog kunde de alltid hafva så ställt vill, att de annonsudningar, som forkunnade vårt uppträdande t. ex. på Teahtre Lyrique, bekommit sådana upplysningar, att de ej behost kala oss för les sBoci.s Scandinaves (se Vert-Vertför d, 2 Sept.), såsom nu verkligen skedde, en missledande titel, isynnerhet för dem som redan kände tillvaron af en dylik socii i Paris. — Särdeles misetänkt föreföll oss ock den bestämdu tillsägelsen ait mölva Vintren rasat och Bjorneborgarnes marsch?, just de stycken, med hvilka den skandinaviska sangföreningen uppträdde i Paris. Hvad vårt persooliga uppförande beträffar, kunna vi med trygghet vädja will vara i Paris vistande laudsmäns dom, och om korrespondeuten gör sig möda ar inhemta pariserpressens yttranden om det intryck vårt uppträdande bland framungarne eller inför publiken gjort, kan han derigenom bespara oss deu obehagliga pligten att sjellva härom yttra oss. Vi alsluta här deta genmale, otvertygade som vi äro, att, om det ligger i korrespondenEens intresse att bilägga uppståndna tvister och missförstånd, han skail alsta srau atv upprifva detta obehagliga ämne ånyo, i sitt hjerta beklagande, att anledningar till missuoje kunno t förekomma, men framför allt afstå fran av kasta skulden för obetänkta yttranden på representanterna af en hel corps, som, vi våga påsta det, i hela fäderneslandet gjort sig känd för helt annat än de oädla tendenser, korresp. vill tillskrifva den. Vackrare hade varit, om korresp. innan han nedskref sitt bref sökt sätta sig in i vår ställning och vår åskådning, bemodande sig att från denna synpunkt se sakerna sådana de för oss framställde sig, för oss, hvilka naturligen ej kunna sälla varo sig baron Taylor eller den kejserliga kommissionen till rätta för dess opålitlighet, men väl begära, att de personer som varit våra målsmän hos främlingarne, med hjelp af sin känuedom afpariserförbållandena bort både bättre hafva sörjt för vårt vardiga uppträdande säsom sångare och certill beredt oss tiltälle att i den svenska sungens intresse ännu bättre kunna använda den korta tid, vi för detta ändamål egde att anslå. TT rr IT AR 102, ÖB, ÅA 5