Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 2

de sista nattliga tillflykt:orterna för den underjordiska befolkning, som icke lemnar sina hålor annat än vid gatlyktornas sken, och som börjar sin dag klockau två på morgonen, då dessa ofantliga laddningar anlända, som inkräkta fyrkanten. De som icke finna ea tillflyktsort i dessa gästfria källare med sin ljumma och fuktiga asmosfer liknande den vid ett kärr, äro tvungna att sofva utsträckta längs med hallarne, ty man håller på att borttaga, hvad som återstår af detta vidsträckta sofrum, som man kallade spiltorna och som tycktes vara byggdt enkom för dessa nattliga arbetare. Låtom oss gå vidare. Vi passera gatan la GrandeTruanderie, som gränsar till gatan Montorgueil och SaintDenis, och som med rätta gjort sig förtjenst af det karakteristiska namn den bär. Låt oss sysselsätta oss med la Petite-Truanderie, le Cloi:re-Saint-Jacques, le Cygne, Mondetour och det smutsiga, trånga och hopsnärjda nät af gator som liksom en dyster och förfallen labyrint slingrar sig mellan de stora gatorna Montmartre, Rambuteau och boulevard Sebastopol. Denna krokiga och oregelbundna gata, som med ena ändan utlöper i gatan la Grande-Truanderie och med den andra i gatan Manconseil. och som vikande något af till venster har till värdig fortsättning denna andra gränd, som så storståtligt benämnes rue Frangaise, dessa båda utgöra ett par, och med dem som gränsa derintill utgöra de det vackraste profstycke, som ni kan hafva af detta qvarter, der för ej länge sedån florererade den stora platsen Cour des Miracles. De hatva icke blifvit förskönade