Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 2

gättegangsoch Polissaker. Från Stockholm. Mordet å m:lI Laurell. Med för detta obyggliga brott tilltalade guldsmedsgesällen Friberg och hans fästeqvinna, Margaretha Larsson, bar åter polisförbör bällits i bufvudstaden, dertill var inkallad hustru Maria Jonsson, som bodde hos Fribergs då mordet begicks. Hon berättade att Friberg och Larsson ofta varit osams ocb grälat med hvarandra, hvarvid han ibland hotat henne med just den Ådolk, som Margaretha Larsson kallat mordvapnet, hvarmed första hugget gafs åt den mördade. Avgående Fribergs sinnesstämning och uppförande på Onsdagsqvällen, då han hemkommit ifrån Drottningholm, berättade Margaretha Larsson och Jonsson sammanståmmande, att Friberg varit som vanligt och i all vånskaplighet satt sig att spela kort med dem, men att han, efter det Margarerha Larsson, då hon skulle bädda sängen, hviskat vid honom — hon hade sagt, uppgaf hon, att hon Licke kunde görat, menande dermed mordet — blifvit så ursinnig att han rifvit utaf sig nattkappan, kastat den på golfvet och der tändt eld på densamma samt sedermera velat slå Larsson, och, då han icke rådde på henne eller vågade görs det, kört ut äldste gossen ur rummet. Margaretha Larsson hade dervid yttrat: Om inte nu Jonsson varit inne, så hade du väl mördat mig, men du blir väl en gång mogen, din svarta dj Margaretha Larsson, allvarligen af polismästaren fo eställd att, om Friberg icke vore delaktig i brottet, ej vilja kasta någon skugga på honom. srät och bedyrade att Friberg uppmanat benne till mordet, samt att han på Onsdagsmorgonen sagt: -Gif karingen bara ett hugg med dolken, så ligger non der. Friberg, sist upphemtad från häktet, nekade kallolodigt till allt, och, då Larsson gråtande uppmanade honom att bekänna sanningen, hånade han henne och kallade henne usling samt förebrådde henne hennes brott. Icke heller kunde polismästarens kraftiga föreställningar det ringaste inverka på nonom. Målet uppskots till annan dag, och de tilltalade återfördes till sina celler.