Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 2

Ni har en id om dess sol, men ni har icke den ringaste föreställning om dess skuggor. Vi talade nyligen om Mouffetard, och kanhända har ni trott att vi för tillfredsställelsen att få göra en pittoresk och dyster beskrifning, der hafva valt den mest öfvergifna, den mest försummade, den osundaste delen af Paris. Det är då derföre, vi upprepa det, emedan ni icke har någon föreställning om hvad som existerar, denna gång icke i en aflögsen vrå, utan midt i hjertat af lyxens hufvudstad, som gifver tonen åt elegansen och förfiningen i hela verlden. Ser ni, precis midt för det stora hvalfvet af dessa monumentala Hallar, denna gråaktiga trattformade gata, der vagnarne fulla med korgar, dragkärrorna, högar af pressenningar, lådor, fruktkorgar fyllda med matvaror tillspärra öppningen; försök att bana er väg derigenom. Fonden, slutt af denna tratt, kallas gatan la Råale: då man döpte den, ville man troligtvis säga royale. En vagn kan ej passera der utan att stryka hjulnafvarne mot husen på båda sidorna; rännstenen har fått sin plats midt på gatan, och om ni söker att få reda på hvad som underhäller dep, så betrakta dessa låga maskstungna portar under hvilka oupphörligt utsipprar en flytande orenlighet. De dystra portgåugar, som de skydda, utdunsta förpestade ångor; några leda till mörka fördjupuingar, der man vid skenet af en gaslåga, oundviklig midt på dagen, varseblifver kontor fulla med vinstånkor och kärl. De äro de sista förfriskningsställena vid de fordna hallarne,