Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 2

tanen eller hans regering skulle vilja gå in på ett dylikt förslag. Samtalet öfvergick derpå till de serbiska gränsernas beriktigande och till den bulgariska frågan. Czaren uppdrog åt Fuad Pascha att för sultanen upprepa, hvad han nyss meddelat honom, och att söka förmå honom att ingå på de af czaren framställda ider, i det han föreställde sultanen, att det vore bättre att ba till vän en granne, än att förlita sig å vänner, hvilka befinna sig i andra ändan af verlden och, i det de uppträda såsom turkarnes försvarare quand måne, i sjelfva verket endast gå i släptåg efter denne samme grannes politik. Säg sultanen, tillade hans ryska majestät, att denna granne skulle vid tillfälle kunna upphöra med att vara konserverande, och att Turkiet då skullfå at: göra med alla de krafter, som stå till hans förfogande. Vid sin återkomst till Konstantinopel emottog Fuad Pascha från Rysslands gesandt hos Porten meddela det om ett förslag till en rysk-turkisk allians, som skulle ha till basig ön Kretas politiska och admmistiative sjelfstyrelse, Pottens neutralitet under de förvecklingar som möjligen skulle kunna inträffa och den omedelbara regleringen af de ofvan nämnda frågorna meflan Porten och Ryssland med uteslutande af hvarje annan makt. Detta alliansförslag blef af Porten sorkastadt. Man finner häraf, att den uppoffring, som kejsar Alexander genast fordrade, var Kreta. Konung Georg skall i dessa dagar förmälas med storfurstinnan Olga, och det skulle naturligtvis i hög grad stärka Rysslands anseende i Orienten, om den unge konungen vid sin hemkomst medförde det glada bådskap, .att Kreta skulle förenas med Grekland. Det grekiska folket skulle häri se en hemgift till den unga drottningen och uteslutande gilva ozaren hedern för, hvad det vunnit. Å andra sidan skulle det i hög grad skada Rysslands inflytande, om det ej ens kunde genomdrifva så mycket; ty Kretas förvärfvande är som bekant ett minimum för det grekiska folket. En sådan lösning kunde till en viss grad görag räkning på sympati i Frankrike och skulle näppeligen stöta på oöfvervinneliga svårigheter i England, förutsatt nemligen att den orientaliska trågan derigenom bragtes till ro för någon längre tid. Den ryska pressen har städse uppmuntrat grekernas förboppningar, och konung Georg har både i London och Paris verkat för planens utförande. Skulle det likväl nu icke blifva något at Kretas införlifning i Grekland, så skulle det grekiska folket känna sig drabbadt af ett svårt slag, och missnöjet häröfver skulle till en stor del vända sig mot Ryssland, derför att det upphetsat Portens kristna undersåter till uppror, men derefter lemnat dem i sticket at brist på förmåga att för dem uträtta något. Verkningen häraf skolle ovilkorligen spåras hos sultanens kristna undersåter på fastlandet; ätven de skulle tvifla om Rysslands makt och vända, sina blickar till en stat, som är villig att åtaga sig de kristnas intressen, såfort de icke skola tjena till befrämjande af ryska planer. Derför bad kejsar Alexander åå itrigt, alt sultanen blott skulle afstå från Kreta, hvilket ju icke hade någon betydelse för Turkiets makt; då skulle Ryssland bli en vän och allierad, som beskyodade Porten, våtminstone inom rättvisans gränser. Den turkiska regeringen svarade emellertid nej... det ger sig nu, hvad deraf skall följa. Huru Ryssland för ötrigt håller sig inom rättvisans gränser, visar dess förhållande i Polen, hvarest ryska regeringen för ett regimente, hvars stränghet börjar öfvergå till det orimliga och dermed äfven till det löjliga. Ett exempel derpå är den befallning, professorerna vid universitetet i Warschau hafva erhållit, neml. att de icke längre få hålla föreläsningar på annat språk — än ryska, hvilket dock är alldeles obekant för de flesta utaf dem. Ått hålla föreläsningar på ett språk, som man icke känner, det är onekligen ett problem, som vi trotsa tillockmed alla ryssars sjelfherrskare att kunna lösas. Vi äro, anmärker härtill en fransk tidning, öfvertygade om, att professorerna vid universitetet i Warschau skola bjuda till; ty det är icke angenämt att studera ryska språket i Siberien. Vi uppmana Warschaus generalguvernör att till hvardera af dessa professorer skicka två eiler tre kosacker med uppdrag att hos dem inplugga czarernas heliga språk i tretio lektioner och med lika många slag af kvuten. Det är genom att ingitva de despotiska regeringarne så förvånande ukaser, sow Hans ironiska rättvisa uppenbarar sig, hvilken Heinrich Heine kallade den store Aristophanes deruppe. Det finnes på menniskosjälens djup en sådan böjelse för slafveri, att man skulle sluta med att tillbedja despotismen, om den alltid vore förhatlig. Lyckligtvis blir despotismen förr eller senare löjlig; efter att ha varit Muraview, nedsänker cnarismen sig ända till Scapin. Och det är på det sättet, som den eviga moralen bämnas, Men drabbar gisslet nu företrädesvis Polen, skall det snart hvina äfven öfver andra trakter. Man behöfver blott läsa den mäktigaste ryska tidningen Moskvwa Tidning., för att erfara hvarthän man syftar. Föliande