Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 2

2 Fran Utlandet. Ryssland har genom sin czar, under dennes vistande i Livadia, gjort ett försök att inleda en handlingspolitik i Orienten. Sultanen af Turkiet afsände nemligen till Livadia sin utrikesminister, Fuad Pascha, för att på brukligt sätt komplimentera czaren, då han befann sig så nära Turkiets gränser. Kejsar Alexander inledde härunder ett politiskt samtal, hvilket i sjelfva verket blet ett ultimatum till Turkiet. Detta har naturligtvis dragit försorg om, att få ifrågavarande ultimawum bekant i Europa, och Österrike, som har allt skäl i verlden att blotta de ryska stämplingarne, hvilka äfven äro riktade mot Österrike, har genast skyndat att agera som kolportör. Man har naturligtvis i Petersburg påstått, att det bela är osanning; men dylika dementier ha nu en gång för alla icke mycket att betyda. Den wienertidning, som först bragte saken fram sör offentligheten, har helt enkelt besvarat de officiela ryska dementierna med den förklaringen, att äfven hon hemtat sitt meddelande ur officiel källa, och det finnes all anledning att tro, att wienerbladets förklaringar äro de riktiga. Det säger: Man vet nu precist, hvad Ryssland vill; kejsar Alexander har i Livadia ställt till Fuad Pascha ett ultimatum. Turkiet har fått valet mellan Rysslands vänskap eller fiendskap. Om Turkiet wäffar en öfverenskommelse med Ryssland allena och med uteslutande af de ötriga stormakterna angående upprättandet af sjeltständiga serbiska och bulgariska stater, så vill Ryssland bli dess vän och beskydda återstoden af det ottomaniska riket. Men vägrar sultanen att ingå denna allians, hvilken skulle vara detsamma som ett sjelfmord, då är Ryssand en öppen fiende, som endast skall arbeta på Turkiets tillintetgörande. Porten lät sig omwellertid icke förbluffa; hon förkastade Rysslands anbud om en allians och tillställde kaoinetterna i Wien, Paris och London ett memorandum, hvari hon meddelade dem innefiållet af samtalen. Den promemoria, som vi hafva offentliggjort, är ingenting annat, än ett utdrag at detta memorandum. Om man förnekar riktig heten, af hvad vi offentliggjort, är det således icke oss man beskyllar för att fara med osanning, utan den turkiska regeringen, hvilken skulle i detta fall hafva gäckat och bedragit Österrike, Frankrike och England genom oriktiga uppgifter och lögnaktiga påståenden. Denna förklaring är så bestämd, att bladet synbarligen har fotat sina meddelanden på on fast och officiel basis. Ur dess promemoria meddela vi här följande: Czaren sade till Fuad Pascha: Ni kan vara öfvertygad om, att målet för min politik alltid varit. ett upprätthålla det turkiska kejsardömets integritet. och att åstadkomma öfverensstämmelse emellan dess kristna befolkningars intressen, för hvilka jag åär narurlig protektor, och den turkiska regeringens. Alexander tillade, att det meddelande, som han tänkte göra, endast ingafs af hans vänskap för sultaren och af det intresse, som han hade af det turkiska väldets upprätthållande i Europa. Ty, märk väl, sade han, jag är konservativ af princip. J hafvon på halsen denna olyckliga kretoufiska affär, som kommit så mycket blod att flyta. Varen slutligen adelmodiga; j måsten afträda denna ö till Grekland; det turkiska riket är tillräckligt stort, för att icke känna en dylik uppoffring. Europa skall bli det tacksamt för den garanti för verldens fred, som det genom denna afträdelse skall hafva lemnat. Fuad svarade, att den turkiska regeringen dymecelst skulle komma in på en olycklig väg. Arkipelagens andra öar skulle följa Kretas exemel. Epiros ceh Thessalien skulle äfvenledes vilja skilja sig från Turkiet. Czaren inlät sig icke på denna anmärkning. Han ende till Fuad: Om den kretensiska saken blir löst till allmän belåtenhet, kan ni räkna på mitt bistånd, åtminstone inom rättvisans gränser. Hvartill Fuad svarade, att saken var omöjlig, emedan hvarken sulRe SR