Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 2

Och Leonard upplyfte dem med tillhjelp af sin följeslagare, kramade dem, försökte framkalla en äadring, en rörelse under deras usla kläder, och ropade med ängest: — Bastan! ... skäll! ... kalla hit folk! ... Mathurine! ... Marcelle! ... hör hit någon! ... hjelp! ... hjeip om det ännu är tid! Men man hörde blott hundens skall, ingen öppnade och ingen af de tre kropparne gaf mera tecken till lif.