Göteborgsposten – 4 oktober 1867, sida 1

tighet, och ett tjockt snöfall gjorde snart mörkret ogenomträngligt. Kusken hade formliga order, han afbröt icke sin väg och ändtligen anlände man till värdshuset i byn vid skogsbrynet i det ögonblick klockan med sin klagande ton ringde till Angelus. Leonard hade icke sett sin mor sedan sin afresa och längtade att få omfamna henne; grefven, eggad af resans ändamål, begärde blott att få gå, så att i trots af värdens invändningar och kuskens föreställningar de begge resande beslutsamt gåfvo sig i väg till den enstaka lilla byggnaden. Snön betäckte gångstigarne med ett lager, som gick upp på halfva benet; det var vackert men olycksbådande. Anlända till trädgårdsporten stannade den unge mannen med armen utsträckt mot portklappen. Han tyckte att blåsten hade hopsopat en hel lavin nedanför porten. En helt hvit drifva var der. Han sparkade till den med foten för att närma sig och ryggade tillbaka med en obestämd förskräckelse. — Hvad är detta? mumlade han. På samma gång hörde man i trädgården skällandet af en stor hund, som sträckte ut sina tassar under porten, men detta skällande hade ingenting fientligt, det var ett gläfsande af otålighet och glädje. Emellertid hade grefven och Leonard brådskande kastat sig öfver snöhögen och undanröjt det tjocka iskalla täcket. — Barn! barn! ... utropade de begge på en gånp — Förfrasna! ... liflösa!... O, min Gud! ... min Gug!