det ges oersättliga olyckor; vi hafva alla våra ... och det är hvad som borde göra oss goda mot hvarandra ... Låt höra då, hvad som för er hit och räkna på mig. — Herr grefve, som ni ser har jag fullbordat min resa och den har varit kortare än jag förmodade ... Olyckligtvis måste jag börja på nytt, till en del åtminstone, ty jag har icke uppnått hela det mål som för mig har ett så lifligt intresse, att jag icke kan uttrycka det. — Ni tänker då åter resa bort? — Redan i morgon om ingenting hindrar, men dessförinnan var jag angelägen att träffa er för att begära af er en tjenst, som jag kanhända skall blifva nog lycklig att kunna återgälda så som jag önskar. — Nå väl, tala, tala då. — Herr grefve, mitt lif är helgadt åt utförandet af ett företag så svårt, så ansenligt, förenadt med så många faror, motarbetad af så många fiender och så mäktiga fiender, att det kan hända att jag dukar under vid försöket. — Och hvad önskar ni af mig? Säg ut öppet. — Man tror mig utan familj ... det är ett misstag. Jag har en mor och en syster ... Jag är deras enda stöd. — Jag förstår, jag förstår! Nå väl! var utan fruktan, de skola hafva två hädanefter. — Vänta; förrän ni förbinder er, så känn hela min olycka, hela min bedröfvelse: min mor blind och min syster ... vansinnig. — Stackars unge man! — Det är icke allt, min syster är mor också ... mor utan barn!