och att ett utbrott varit der väntadt. likasom det är onekligt, att den påfliga regeringen känner sig dubbelt orolig, derför att hon ej kan lita på sina trupper, i händelse ett uppror skulle företagas. Kanske i sjelfva verket vigtigare är, att upproret är i full gång i de påftiga provinserna, hvarest ett borgerligt krig redan rasar. Det skall ej dröja länge, det har kanske redan skett, innan befolkningen der reser sig och förklarar sin anslutning till konungariket Italien. Skall väl Frankrike, som påstår sig hylla nationalitetsprincipen, då kunna uppträda emot bedolkningens önskan? skall Italien kunna vägra att emottaga dessa provinser? Den minister, som skulle djerfvas säga nej, skulle genast falla — och skulle Frankrike, förgätande sin ställning till nat onalitetsprincipen, motsätta sig utförandet af den päfliga betolkningens önskan, då skulle kanske den italienska nationen stå på samma sida som Frankrikes fiender, om det skulle skrida till ett krig. Detta ligger så klart i dagen, att någon meningsskiljnad härutinnan ej gerna bör komma i fråga. IIandelsernas logik är ett ofta begagnadt, men dertör icke mindre sannt uttryck. Denna inre kraft i händelserna skall nu, hoppas vi, leda derhän, att de lyckas frigöra sig trån det prestväldet, och påfliga provinserna snart drifva Roms betolkning tillen kraltryckning i samma riktning, så framq den icke redan skett eller sker desstörinnan. Skall Frankrike då kunna motstå romerska befolkningens vilja? Åhbnej, Napoleon hatar det verldsliga påvedömet och ingen skall heldre än han se dess fall, i trots at hans bigotta gemåls tendenser. Ett afgörande stundar således, och huru gerna Tuilerie-kabinettet skall vilja hindra detsamma, skall det likväl icke förmå det. För Frankrike är det af nöden att äfven i denna angelagenbet med sin forna energi ställa sig afgjordt på den sida, till hvilken det manas af sina föregåenden och af Revolutionens principer: på tankeoch folkfrihetens, med hvilka det verkliga påfvedömet är alldeles oförenligt. Hvarje dröjsmål aflägsnar Italien från detsamma, men hvad detta skulle innebära, antyda följande ord, som Bismarck uttalade i Augusti månad år 1866 i konung Wilhelms och prins Carls närvaro: Frankrikes makt i Europa och dess viljas inflytande på de utländska hofven härflyta endast af den fruktan, som det ingifver, på grund af den revolutionåra kraft tom det innefatiar och hvilken det skulle vid ett lägligt tillfälle kunna lössläppa. Men vi ha vid Tysklands portar en eldig och ung nation, hvilken inom sig eger en revolutionär kraft, som är vida mäktigare, än det förslappade Frankrikes: denna nation är Italien, de: finnas män, som skola på ett ord, för äran, sätta hela Eropa i brand. Då vi ha Italien med oss, skall den europeiska jemnvigtens axel icke längre vara i Paris, den skall vara i Berlin, ty inflytandet af Frankrikes revolutionåra makt skall ha upphört att vara till. Bismarck är icke heller en af dem hvilka skulle tveka om att sätta Europa i brand och förena sig med de djerfva italienarne, för att genom ett hugg försvaga Frankrike och hindra det från att motarbeta Tysklands och Italiens enhetsverk. I sanning, det är hög tid, att Frankrike återvänder till sina gamla traditioner, ånyo höjer frihetens och folkoberoendets fana i Europa, kring hvilken folken endast längta efter att kunna samla sig. Men härtill erfordas, att man afsvärjer dessa bigotta intriger och katolska hazardspel, som hittills spelat en så stor roll i, märk !, Voltaires och Mirabeaus fädernesland; som kommit Frankrike att förslösa en milliard på sex år på katolska expeditioner, ad majorem Dei gloriam: som varit nära att drifva det till att företaga en ny expedition till Rom för påfvens upprätthållande — samma år som dess armå återkommit från den mexikanska expeditionen, en spik i det franska kejsardö mets likkista. Det är den katolska Eugenies inflytande verlden spårar i allt detta, och det är ej bra för Napoleon III. Hvaröfver denne tystlåtne sfinx sjelf rufvar, det känner ingen. Han är oförklarlig för alla. Men det vet man, att han är fast besluten att öka Frankrikes militära styrka till största möjliga höjd, och att han för detta ändamål starkt rustar, så att de sista meddelandena från Paris börja åter påminna om ungerrättelserna i vårag nAndar dan luvamhure