som jag haft tillfälle att göra en tjenst gjorde, att jag var på min vakt och räddade mig. Jag trodde, att jag endast hade att företaga forskningar efter det barn, hvars återkomst måhända skall återgifva min syster förnuftet då. när jag före mitt aflägsnande ville taga farväl af den hederlige pojken, som jag hade att tacka för min räddning, denne öppnade för mig vägen till nya upptäckter. Hans husbonde, en konstmakare, finner sig genom enskilda omständigheter hvarmed jag icke vill trötta er, i förklarad ursinnig fiendskap med den hvarom jag talat, och dessa begge män förbittrade genom tusen dispyter, som dagligen förnyas, hafva svurit att ruinera hvarandra. — Grannen, sade då denna gosse till mig, har velat låta döda er, och har velat låta förgifta mig; vi hafva båda att hämnas på honom. Min husbonde likaledes. Jag har hört honom påstå, att han kände till tjugo historier, af hvilka en enda vore tillräcklig att föra hans fiende på galererna. Fråga honom ... Betala honom om det behöfs ... Jag är säker om, att ni skall erfara saker hvaraf ni skall draga fördel. Rådet syntes mig godt; jag har begagnat mig deraf ... Jag har frågat denne man ... jag har betalat honom så frikostigt mina tillgångar tilläto mig, och bland de upptäckter han meddelat mig, är det en som synes mig angå er. — Ni skulle kunna låta mig åtorfinna min dotter. (Forts.)