— Ävad vill ni säga? — Man har stulit det ifrån henne. — Ah, af nåd! utropade gubben. Ni öppnar utan att vilja, det smärtsammaste såret i min själ också. — Nej, herr grefve, jag känner er olycka, och det är emedan den i en punkt liknar min, som jag kommer till er. — Ni vet? Hvem har sagt er? ... — Hör mig, jag bönfaller derom, med hela det lugn, hvaraf ni är mäktig. Den resa, som jag företog har haft till följd att underrätta mig om hemligheter, som jag icke ens anade, men som äro af lika stor vigt för er som för mig ... Jag förmodar det åtminstone och ni skall upplysa mig fullständigt om förhållandet. — O, min Gud, ämnar ri tala med mig om min dotter ... min dotter, som jag begråter sedan femton år. En stor tår rullade utför gubbens kind och med sammanknäppta händer i bedjande ställning uppmanade hans bönfallande blick den unge mannen att tala. Denne återtog: — Jag for således åt Rouen för att öfverlemna mig åt undersökningar och för att utforska en man, som jag hade anledning tro vara underrättad om den nedriga och blodiga hemlighet för hvilken jag söker upprättelse. Denne man har i det närmaste sagt mig, hvad jag väntade af honom. Men på samma gång han gjorde detta, sökte han genom en medbrottsling att bereda min undergång. En försynens skickelse, mollankomsten af en stackars sate,