— Hvad vill du mig? ... IIVad fordrar du? . Hur vägar du komma till mig, att blanda dig i mina affärer? — Är det uppriktigt och mod önskan att jag besvarar dem, som ni ställer dessa fragor till mig? — Hvarföre skulle det annars vara? ... Eller snarare jag borde ha börjat med att lata köra bort dig härifrån af mitt folk. — Ah! jag vill icke råda er till det, ert folk kan ej uträtta något med mig. — Oförskämde! — Hvad! Ännu en skymf! Förolämpningar mot män och hotelser mot qvinnor! Hvad är ni då för en person, och hvart tänker ni slutligen att detta kan föra er? Men det är för mycket prat. Jag har kommit till fru baronessan, som har visat mig välvilja under en lång sjukdom; jag var der i rummet, och jag har hört allt! — Må vara! Ni vet då ... — Jag vet att ni har eländigt skymfat tvenne qvinnor utan försvar. — Ah, det är för mycket! ... Om ni vore annat än en tölp, en bondlurk, skulle ni få med mig att göra! — Verkligen! ... alltså efter jag icke är någon tölp eller bondlurk, är det utan tvifvel någon af de lönnmördare, hvilka äro i er tjenst, som ni ytterligare ämnar sända mig i spåren. — Välan! Ni ser väl att jag vet allt, och att den eländige hvilken ni hade betalt för mitt hufvud har sålt er för att rädda sitt. Baronen utstötte ett rytande.